Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Vänsterpartiets vem tar vem.

Livsstilsvänstern tar över i Jonas Sjöstedts (V) parti.Bild: Henrik Montgomery/TT
Har Vänsterpartiet blivit den vita högutbildade medelklassens parti? Frågan ställdes i ett reportage i Sveriges Radios Studio Ett i mitten av september, och svaren söktes i den välmående stadsdelen Midsommarkransen, i södra Stockholm. Här bor en övervägande majoritet av befolkningen i bostadsrätt. Få är arbetslösa och ännu färre tar emot ekonomiskt bistånd. Nästan sju av tio har en utbildning som sträcker sig bortom gymnasiet.
Och drygt var femte väljare – lika stor andel som i mörkröda norrbottniska Pajala – röstade på Vänsterpartiet i valet i september.
Midsommarkransen är inget ensamt fenomen. Vänsterpartiets väljarbas finns inte längre på bruksorter och i glesbygden, utan i storstäderna. Vad gör det med självbilden hos ett arbetarklassparti?
I inslaget i Studio Ett intervjuades två vänsterpartiväljare på ett café i Midsommarkransen; två 30-åriga män som hade sina teorier om valresultatet. Kanske, funderade den ene, har vi råd att rösta på V just för att vi har det så bra. Men det är märkligt, sade den andre, att medan den vita övre medelklassen vill stötta och ha förståelse för arbetarklassen och därför röstar på Vänsterpartiet, röstar arbetarklassen på något helt annat.
Livsstilsvänstern växer och arbetarklassvänstern minskar. Är det ett problem för ett parti som på fyra år har ökat sitt väljarstöd med 40 procent? De flesta andra partier hade välkomnat den uppgången.
Men V är inte som de flesta, och eftervalsdebatten inom den socialistiska rörelsen visar att det finns en utbredd oro för Midsommarkransfenomenet. Frågan är bara vem som sitter på definitionsrätten av vad Vänsterpartiet är och bör vara?
”Vilkas klassintressen är det vi som parti har vårt existensberättigande igenom?”, frågar sig två partimedlemmar i en aktuell artikel i socialistiska Flamman (4/9). För arbetarklassen är i huvudsak konservativ, skriver de: man imponeras inte av feminism, gröna frågor, djurrätt, konsumtionskritik eller ett mångkulturellt samhälle. Och med det i minnet, ska V då även fortsättningsvis främst vända sig till ”en hipp, högutbildad och medveten urban medelklass”? Eller måste partiet börja fundera på vägar att bredda sig, rymma båda grupperna?
Den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen har länge varit inne på samma spår. Inbördeskriget mellan identitetsvänster och fördelningsvänster måste upphöra, skrev Suhonen några dagar efter valet på Dagens Nyheters kultursida (12/9): ”Lattepappor, förortsmorsor, invandrade akademiker och LO-jobbare kan tillsammans bygga en majoritet för demokratisk socialism.”
Männen på caféet i Midsommarkransen hade en idé: Kanske kunde de prata med dem från klassiska arbetarklasskommuner, men där Vänsterpartiet inte ens nådde upp till rikssnittet i valet. Diskutera varför partiet tilltalar vissa och inte andra, och vad det är som V missar hos arbetarklassen.
Vi måste försöka förstå arbetarklassen, säger livsstilsvänstern. Och sätter fingret på hela klassfrågan. Vem är arbetarklass, vem ska representera arbetarklassen? En gissning är att Midsommarkransens ovanifrån-engagemang inte kommer att lösa upp knuten.
Gå till toppen