Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lycklig som Lazzaro: Fantasifull skröna om italiensk skandal

Alice Rohrwachers "Lycklig som Lazzaro", prisad för bästa manus på Cannesfestivalen, är löst baserad på en verklig italiensk skandal på 1980-talet, där en grupp bönder på en tobaksodling i en avlägsen trakt hölls isolerade och utnyttjades i ett feodalt system av en markisinna.

Adriano Tardiolo spelar Lazzaro, en bondpojke som kanske är ett helgon eller bara en byfåne. Alice Rohrwachers film vann pris för bästa manus på Cannesfestivalen.Bild: Folkets Bio

Lycklig som Lazzaro

BIO. DRAMA/FANTASY. Italien/Frankrike/Tyskland/Schweiz, 2018. Regi: Alice Rohrwacher. Med: Adriano Tardiolo, Luca Chikovani, Alba Rohrwacher. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.05.

Byfåne eller helgon? Bondpojken Lazzaro är självutplånande snäll och tycks ha mystiska förmågor. Han är också både bildligt och bokstavligt blåögd, för att inte säga korkad – han förstår inte när han blir utnyttjad av den unge anemiske markisen Tancredi, vilken han flänger efter med hundlik tillgivenhet. Men, precis som en jycke, är Lazzaro lycklig när han får tjäna.
Vi befinner oss på den italienska landsbygden, och inledningsvis antyder böndernas ålderdomliga kläder och seder att filmen utspelar sig tidigt 1900-tal. Plötsligt dyker det överraskande upp mopeder och mobiltelefoner. De anakronistiska inslagen får snart sin förklaring.
Alice Rohrwachers "Lycklig som Lazzaro", prisad för bästa manus på Cannesfestivalen, är löst baserad på en verklig italiensk skandal på 1980-talet, där en grupp bönder på en tobaksodling i en avlägsen trakt hölls isolerade och utnyttjades i ett feodalt system av en markisinna. I filmen har de under årtionden tutats i att världen utanför är farlig, och varje utbrytningsförsök – oftast av yngre – stoppas med gemensamma krafter av både herrar och tjänstefolk. Det är en värld där alla vet sin plats och många mot bättre vetande ser till att upprätthålla en förfärande ojämlik struktur.
Första halvan av filmen har drag av Ermanno Olmis poetiska bondeskildringar, exempelvis "Träskoträdet" (1978), och den grovkorniga 16-millimetersfilmen skapar en dokumentär närvarokänsla. Halvvägs avslöjas skandalen och myndigheterna griper in – både vi och bönderna rycks upp ur myllan, och handlingen flyttas till en slum utanför en storstad. Här är idyllen inte ens skenbar, utan livet en strid i rännstenen. Nostalgiskt längtar de forna bönderna – nu tvingade till kriminalitet för brödfödans skull – tillbaka till plantagelivet, och den som tar på sig att ställa saker tillrätta är den godhjärtade Lazzaro, som inte har en susning om hur man navigerar i den moderna världen.
Eller händer verkligen allt detta? Precis som i Alice Rohrwachers tidigare film "The wonders", om biodlare på italienska landsbygden, får "Lycklig som Lazzaro" efterhand allt starkare inslag av surrealism och magisk realism – bland annat antyds det att Lazzaro mycket väl kan vara ett helgon. Och att allt som sker kanske bara är en dröm.
Magiskt realism på film ofta platt, men Alice Rohrwacher skapar en högst originell mix av saga, myt och sanning som tar ständigt överraskande vändningar, och som dessutom är kryddad med en befriande dos grovkornig humor.
Avläser man "Lycklig som Lazzaro" alltför bokstavligt kan budskapet framstå som reaktionärt, men då missar man alla de bottnar som gör att filmen håller för mer än en tittning. Själv ser jag främst en fantasifull och melankolisk meditation över urbanisering och tilltagande klassklyftor, över krockar mellan tradition och modernitet, mellan religiositet och sekularisering och – om man så vill – mellan nationalism och globalisering – med ett hjärta som klappar starkt för de människor som hamnar i kläm.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 5 oktober
Gå till toppen