Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Leslie Jamison skriver sig nykter

Leslie Jamison skriver sig igenom sitt eget och litteraturens fylleslag. Niklas Qvarnström har läst ett blivande standardverk.

Leslie Jamison, född 1983, är författaren och essäist.Bild: Beowulf Sheehan

Leslie Jamison

BOKEN. Tillnyktring – Att skriva sig fri från spriten. Övers Sofia Nordin Fischer. Weyler.

Jag slogs av hur psykologiskt insiktsfull och stilistiskt fullfjädrad amerikanska Leslie Jamison var när jag läste hennes debutroman ”Gingarderoben” från 2010. Hon var tjugosju när den kom ut. Romanens tema var alkoholism. I våras kom hennes tredje bok och klättrade snabbt på New York Times bästsäljarlista. Temat är alkoholism.
Och mer än så: ”Tillnyktring – Att skriva sig fri från spriten” är en 570-sidig megamonografi om missbruk. Eget och andras. Anonymas och legendariska suputers. Fast egentligen är det som titeln antyder en bok om ett mycket svårare ämne att göra litterär rättvisa: den hårda och oglamourösa vägen ut. I Jamisons såväl som miljoner andra människors fall via dunkelt upplysta trappor upp och ner till olika källare där Anonyma Alkoholister håller kaffet rykande.
Litteratur älskar rus och droger och gränsöverskridande, och hyllar det unika. När Jamison i 25-30-årsåldern tvingar sig att inse att hennes unga liv inte längre kan gömmas undan i minnesluckor fulla av spy och suget efter nästa drink, innebär det samtidigt ett kliv in i en värld där just det likartade betonas. ”Hela mitt liv hade jag fått lära mig att saker var bra för att de var originella – att det unika var just vad som avgjorde någots värde.” Kampen med att inordna sig i gemenskapen går som en röd tråd genom hela boken, och ställs i kontrast till återfallens avgrundslika ensamhet. En kamp inte minst för att AA:s olika budord är så bemängda med klichéer som hotar hennes egenart.
Andra gånger ställs då mot nu i citatvänliga och svårslagna jämförelser till den okontrollerade fyllans fördel, nästan som i ett skitigt sorgearbete: ”Jag kom ihåg hur jag hade svettats ren rom på lakanen, kysst en man i gryningen med kokain sprättande i blodet, blivit lullig på en gräsmatta bland eldflugor. Det var livet, jag hade varit så säker på det. Den här kvällen bestod av olika sorters frikassé.” Men då och nu kan också innebära ett snarlikt knäfall på toaletten, med den skillnaden att det tidigare skett för att hon behövt kräkas och senare i ett allvarligt försök att be till en gud hon inte tror på.
Bland de återkommande exemplen på föregångare som kämpat inte bara med spriten, utan också med nykterheten och dess hotande torftighet, kan nämnas Charles Jackson. Han slog igenom stort med ”Förspillda dagar” 1944, en roman där hans egna erfarenheter av delirium tremens fick Malcolm Lowry att känna sig snuvad: denne hade ännu inte hunnit skriva färdigt ”Under vulkanen”, med vilken han planerade att dränka en redan spritindränkt 1900-talslitteratur i en slutgiltig häxbrygd. Det verkar, som Jamison påpekar, finnas två sorters amerikanska författare: de som dricker och de som slutat dricka. Och, kan tilläggas, inte sällan börjar dricka igen – i en loop vars mardrömslika obönhörlighet Jamison skildrar med alla dess försvarsmekanismer och förödande konsekvenser.
När Jackson gjorde det, slutade dricka och försökte beskriva nykterhetens vinster, möttes han av kalla handen. Alla ville ha den vilde, okontrollerade, alkoholiserade författaren. Tidskriften Life refuserade hans försök för att det var för tråkigt. ”Det avbrutna reportaget var ett tidigt exempel på det kreativa dilemma som skulle förfölja honom under resten av karriären: Skulle han någonsin kunna berätta en annan historia lika bra som historien om när han höll på att gå sönder?” Det gjorde han inte. Han tog sedermera livet av sig efter ett återfall.
Jamison varvar de i synnerhet manliga namnen i en omhuldad rusig kanon med en regelrätt memoar över sitt unga vuxna liv och berättelser i de anonyma ringarna av hopfällbara stolar. Allt i de självbiografiska partierna är inte lika fångande, och de hade enligt min mening vunnit på att vara lite mindre pratiga, även om jag misstänker att hon söker en ögonkontakt med läsaren hon delvis lärt sig på sina möten med främlingar. Att dela. Att vara sin berättelse. Att inte undvika några detaljer.
Lite roligare tycker jag det är när hon till exempel dröjer vid mindre kända episoder ur AA-grundaren Bill Wilsons liv, långt från de tolv stegens rigorösa struktur och uppmaningar. Som att han var nyfiken på LSD som behandlingsmetod mot alkoholism, och kontaktade andar han tänkte kunde vara behjälpliga via automatisk skrift. De råder honom bland annat att sluta röka.
Störst tröst finner hon hos Raymond Carver, som lyckades förvalta sin förvärvade nykterhet och skriva sig bortom den garderande cynismen och ironin: två hållningar som trivs särskilt bra ihop med alkoholmissbruk. Hon ser ett försvar för de ”enkla ting” hon själv lärde sig att sätta värde på efter att ha blivit botad från sitt kicksökande och sitt tvång att dra undan mattan för sig själv.
Botad, ja. Boken argumenterar starkt för alla sorters substansmissbruk som en sjukdom, och efterhand alltmer uttalat för att tolvstegsmetoden verkligen fungerar. Typiskt nog tappar den därmed också lite i sin rent litterära stringens, men det är nog – som Leslie Jamison, och säkert flera av de mer än två miljoner medlemmarna världen över, ser det – ett lågt pris för en så grundläggande fördjupning. Det skulle förvåna mig om ”Tillnyktring” inte blir ett standardverk. Inom vilket fält får framtiden utvisa.
Gå till toppen