Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Konsten som visar hur komplicerat vårt kollektiva minne är

Hur minns vi historiska missgärningar och övergrepp? Och kan trauman anta en konkret form? Linda Fagerström ser en utställning som lyfter det kollektiva minnet och blir glad över att diskussionen nu hamnar i Lund.

Titus Kaphar, Portrait in tar, 2016.Bild: Skissernas museum

Memory matters

KONST. Skissernas museum, Lund, t o m 17/2 2019.
Konsthistorien är fylld av härskarporträtt: potentater med jakthund och krona framför vidsträckta ägor. Dessa gravt idealiserade bilder var effektiva verktyg i strävan efter att bli hågkommen som god, grandios och gudfruktig. Bakgrundsdetaljerna blev därefter: gärna gyllene rikedom och dignande grödor – men verklighetens många våldtäkter, folkmord och slaveri? Nej tack.
När fernissan så småningom både bokstavligt och bildligt talat spricker, avslöjas ändå missgärningarna och övergreppen. Men hur minns vi dem, hur gestaltar vi dem? Kan trauman alls ta konkret form? Frågorna är utgångspunkten för nya utställningen ”Memory matters” på Skissernas museum i Lund.
För visst spelar minnet roll. Vår egen tid är fylld av konflikter om hur minnet av fasansfulla händelser bör gestaltas, nyligen aktuellt då Jonas Dahlbergs Utøya-förslag till minnesmärke över 22 juli 2011 avskrevs.
Men hur ska vi minnas mer långdragna trauman som flyktingkatastrofen i Medelhavet, övergrepp under kalla krigets diktaturer och apartheidregimen i Sydafrika? Det finns förstås inget givet svar. Ändå visar "Memory matters" på flera fruktbara vägar.
En är amerikanska målaren Titus Kaphars förslag om hur vi kan minnas slaveriet i Nordamerika. Hans porträtt ”Page 4 of Jefferson’s farm book january 1774” antyder att USA:s tredje president Thomas Jefferson är avbildad, men ansikte och händer är täckta med svart tjära, som på figurens hjässa formar sig till afrolockig frisyr. Att Jefferson, sin liberalideologiska hållning till trots, var slavägare och gynnade den institutionaliserade rasism som slaveriet utgjorde, pratas det sällan om.
Indrė Šerpytytės kartläggning av litauiska byggnader, där KGB under decennier av Sovjetockupation torterade och förhörde befolkningen, är mer lågmäld men har stark effekt. Hennes fotografier av dessa ofta vackra hus med glasverandor och obekymrad snickarglädje har omvandlats till miniatyrer i trä, som uppställda likt en leksaksstad blir en Bullerbyn i helvetestappning.
Liknande grepp använder Luis Camnitzer, som låtit en återskapad telefonkatalog från 1970-talets Uruguay bli minnesmärke över militärdiktaturens offer. Deras namn står kvar, men utan adress och telefonnummer. Nidhal Chamekh, med rötter i Tunisien, sätter ljuset på den afrikansk-europeiska relationens långa infekterade historia och låter antikens nordafrikanske härförare Hannibal – som slaktade tiotusentals romerska legionärer – ironiskt blicka mot den nutida tunisiska befolkningens vedermödor.
Som dessa korta nedslag antyder, visar "Memory matters" att vår hållning till det kollektiva minnet är långt mer komplicerad än vad traditionella minnesmärken signalerar. Särskilt glad blir jag över att dessa globalt sett så livligt omdebatterade frågeställningar nu hamnar i Lund och Sverige, där vi länge levt i den naiva övertygelsen om att vår historia, såvitt vi allihop minns, har varit oavbrutet trivsam och fredlig, punkt.
Gå till toppen