Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
"Människan kan inte utradera sin flockmentalitet. Men de flesta är beredda att hjälpa andra."

Författarna till den nyutkomna boken Gruppens grepp visar hur och varför människor följer gruppen och hur vi omfamnar och stöter bort varandra.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Starar bildar pulserande, mörka formationer i ständig förändring. Den som inte lyckas komma in i den närmaste flocken söker sig till nästa, och den första som ser en rovfågel flyger genast undan. Resten av gruppen följer blixtsnabbt med, skriver författarna till boken

Bild: SCOTT HEPPELL

Annons

Så här års svartnar himlen ibland. Starar bildar pulserande, mörka formationer i ständig förändring. Varje fågel söker sig till en flocks beskydd. Den som inte lyckas komma in i den närmaste flocken söker sig till nästa, och den första som ser en rovfågel flyger genast undan. Resten av gruppen följer blixtsnabbt med.

I politiken ser man hur snabbt polariseringen kan gå. De som lyckas förankra rädslor för de andra partiernas förslag hos väljarna vinner, eftersom det skapar ett flockaktigt flykt­beteende. Lyckas man dessutom förstärka människors rädslor för folk av en annan sort, har detta normalt mer politisk kraft än rädslor för opersonliga hot som klimatförändringar eller artificiell intelligens.

I boken, Gruppens grepp. Hur vi fördomsfulla flockvarelser kan lära oss leva tillsammans (Natur & Kultur 2018), visar vi hur och varför människor följer gruppen, hur vi omfamnar och stöter bort varandra. Vi föreslår också strategier för att förhindra de mest skadliga effekterna av detta grupperande i ”vi” och ”dom”, utifrån ny kunskap om människan.

Annons

Annons

Vår huvudfiende är knappast rovdjur. Under hundra­tusentals år av evolution har vi snarare fått lära oss att se upp för andra män­niskor, folk från främmande stammar, klaner, ätter. Våra gener och vår uppfostran styr oss att vara på vår vakt mot individer som står utanför den krets av cirka 150 personer som vår hjärna förmår utveckla en til­litsfull relation till.

Under mänsklighetens period som jägare-samlare, 99,6 procent av vår tid på jorden, fanns det fog för att dela upp omgivningen i ”ingrupp” och ”utgrupp”. Hela 25 procent av männen i sådana samhällen blev dräpta, främst av andra grupper. De initialt främlingsfientliga hade större chans att överleva och sätta barn till världen. Vi är deras arvingar.

Gruppgemenskapen främjar samarbete och beskydd, och skapar samtidigt tillhörighet och en känsla av mening. Men människans flock­beteende har också sidor som är både omoraliska och osmarta i vår tid. När vi ska anställa en ny medarbetare har vi förbluffande svårt att frigöra oss från våra fördomar. Grupperingsmekanismen får oss att värdera människor olika utifrån etnicitet, kön, klass och sexuell läggning.

Vår iver att dela gruppens verklighetsbild går ofta ut över vår förmåga att ta till oss kunskap. Ju mer fakta som påvisar klimatförändringar, desto mer skeptiska blir klimatskeptiker till att sådana förändringar faktiskt sker. Pucklar vi på folk från utgruppen – de må vara rasister, kommunister eller liberaler – inger detta ibland större

Annons

Annons

respekt inom den egna gruppen, och alltid mer mediebevakning, än om vi konfronterar dem i odramatisk, fördjupad debatt. Allt detta gör att vi missar mängder med chanser till nytänkande, problemlösning och höjd livskvalitet.

Polarisering i politiken avspeglas i samhället i stort. ”Hon har så obehagliga åsikter”; den reaktionen kan vara sund om den provocerar till dialog. Vanligtvis antyder den dock snarare att jag upplever den andra uppfattningen som så hotfull att jag inte vill lyssna.

När vi avskärmar oss så går vi miste om något som 1800-talsfilosofen John Stuart Mill påpekade: Om man inte kan bemöta en annan grupps avvikande uppfattning kan man inte heller på djupet förstå sin egen.

Risken är att skilda grupper inte ser möjligheter till samarbete, utan betraktar relationen som ett oundvikligt nollsummespel. Om den andra flocken får det bättre måste det betyda att vi får det sämre. Den synen ligger till grund för så mycket våldsam konflikt mellan grupperingar på alla nivåer, från ungdomsgäng till stater.

Vi kan inte utradera vår flockmentalitet där den är destruktiv. Vi kan inte bara ”skärpa oss” och tänka bort en grundläggande mekanism i vår mänskliga natur.

Ändå finns det mycket som kan göras. Vetenskapen visar att vi kan lura våra skadliga impulser, tack vare människans unika förmåga till inlärning och förändring. Tillsammans med kollegor, grannar, politiker och andra kan vi ändra samhällets spelregler så att de kompenserar för flocktendenser och ojämlikheter inom arbetsrekrytering, föreningsliv, planering av bostadsområden – varhelst problemen finns.

Annons

Annons

Särskild kraft kan detta få om man aktiverar en evolutionär mekanism som kallas ömsesidig altruism: De flesta av oss är beredda att hjälpa andra för att inleda samarbete. De som blir hjälpta har i regel en stark drivkraft att bidra. Verklig tolerans är interaktiv. Det gäller att på alla nivåer i samhället skapa gemensamma mål och ömsesidiga nyttor för alla grupper; nya icke-nollsummespel.

På så sätt skulle vi kunna främja större kontaktytor grupper emellan, nödvändiga för att hantera föränderlighet och nya problem. Lite som starflockarnas rörelsemönster i skyn – och i bästa fall nästan lika vackert.

Mikael Klintman

Mikael Klintman är professor i sociologi vid Lunds universitet.

Thomas Lunderquist

Thomas Lunderquist är journalist och radioproducent.

Andreas Olsson

Andreas Olsson är docent i psykologi och neuroforskare vid Karolinska institutet.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy