Med mindre än två månader till klimatmötet i Katowice kommer FN:s klimatpanel, IPCC, med ett budskap som är lika otäckt som angeläget:

Utan radikalt minskade utsläpp väntar väsentligt sämre livsvillkor, skördar och artrikedom. Det brådskar inte bara att vidta de åtgärder som deltagarländerna enades om vid klimatmötet i Paris 2015. För att hålla klimatförändringarna inom rimliga ramar måste det göras väsentligt mer än så.

Och även om Sverige är en liten aktör i ett globalt perspektiv så är ansvaret också vårt.

Ambitionsnivån var förhållandevis låg i Paris. Fokus låg på att få med så många som möjligt i avtalet och en del av skrivningarna blev därefter – snarare än i enlighet med forskarnas rekommendationer. De närmare 200 länderna enades om att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader med ambitionen att stanna vid 1,5 grader.

På papperet kan skillnaden däremellan verka liten, men för klimatet är den enorm, visar IPCC nu. Stannar uppvärmningen vid 1,5 grader blir höjningen av havsnivån 10 centimeter lägre till sekelskiftet än om det blir 2 grader varmare. Likaså ger den lägre uppvärmningen utsikter till att ha åtminstone några delar av världens korallrev kvar. Fiskefångsterna väntas minska dubbelt så mycket vid 2 graders uppvärmning som vid 1,5. Även skördarna blir mindre ju mer temperaturen stiger, liksom näringsinnehållet i grödor som vete och ris.

I många avseenden kan en halv grad med andra ord spela avgörande roll – för människor, djur och växtlighet. Den vetskapen sätter extra press på ledarna som samlas i Katowice. Mötet är tänkt som ett tillfälle att summera hur det går med arbetet för att infria målen från Paris. Och det korta svaret är att det inte går särskilt bra.

Inte ens engagerade länder som Sverige och Tyskland klarar av att leva upp till sina åtaganden. De globala utsläppen fortsätter att öka i en takt som snarare pekar mot 3 än 1,5 graders uppvärmning; utan radikala åtgärder nås den senare nivån redan någon gång mellan 2030 och 2052.

Till saken hör också att temperaturökningen väntas bli större i Sverige än genomsnittet globalt – uppvärmningen sker särskilt snabbt vid polerna.

Även om läget är svårt inför det fortsatta klimatarbetet, så behöver det inte vara omöjligt. Rapporten visar flera modeller för hur uppvärmningen, trots allt, kan begränsas till 1,5 grader.

"Men för att klara det krävs förändringar i en skala som hittills aldrig har skådats", säger Jim Skea från IPCC.

Det uttalandet borde egentligen väcka lika mycket hopp som förtvivlan.

Läget kan se mörkt ut när inte ett enda av länderna bakom klimatavtalet hittills har lyckats leva upp till sina åtaganden. Men egentligen vore det värre om många hade gjort väldigt mycket utan att de totala utsläppen för den skull gått ned. Nu finns åtminstone stor potential att agera.

En viktig faktor talar dessutom för att länderna bakom Parisavtalet kommer att intensifiera klimatarbetet: det blir allt tydligare att priset för att låta bli blir skyhögt, även i pengar. IPCC visar nu att stora ekonomiska världen äventyras redan på 2030-talet.

Det är strukturella förändringar som behövs, förändringar av hela samhället. Att ta klimatansvar på individnivå räcker inte. Att låta dem med störst klimatångest och känsligast samvete bära bördan är långt ifrån nog.

Vi står inför ett historiskt samhällsskifte, en förflyttning bort från beroendet av fossila bränslen. Att då dra ner på familjens semesterresor med flyg är att visa engagemang, men för att få effekt måste skiftet ske på nationell och internationell nivå.

Att Sveriges andel av hela världens utsläpp av växthusgaser är förhållandevis liten är inget skäl att inte agera också här. Det handlar om att visa vad som är möjligt att göra och bidra till utvecklingen, men också om att bygga det moraliska kapital som krävs för att kunna ställa krav på andra.