Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

När barnbarnet dog försvann också språket

För tre år sedan förlorade hon sitt 9-åriga barnbarn. Samtidigt förlorade hon språket. Nu har Tua Forsström hittat tillbaka till orden och lyckas fragmentariskt skriva fram sorgen.

Tua Forsström

BOKEN. Anteckningar. Albert Bonniers förlag.

Bokmässans höjdpunkt blev för mig ett möte i Finlandsmontern mellan journalisten och författaren Katarina Gäddnäs och poeten Tua Forsström. Mitt i den larmande, kaotiska miljön utspann sig ett samtal som inte innehöll en falsk ton, inte ett retoriskt överord. Tua Forsström berättade stillsamt återhållet om den livsförändrande händelsen som drabbade henne när hon förlorade sitt barnbarn, den blott 9-åriga flickan Vanessa för drygt tre år sedan. Också Forsströms eget språk försvann i detta trauma, vilket ökade hjälplösheten, att inte mer kunna skriva. Så småningom började små fragment komma, enstaka stapplande ord, som skrevs ner på tillfälliga papperslappar, men en djup osäkerhet kvarstod, på varje ord, kommatecken, punkt. Det blev början till en diktsamling med den anspråkslösa titeln ”Anteckningar”.
Det har alltid funnits en ton av sorg och vemod i Tua Forsströms poesi. Snön faller och människor är ofta ohjälpligt ensamma, men djuren och naturen kan trösta med sin tysta och trofasta existens när tillvaron gått sönder. I den nya diktsamlingen är sorgen efter flickan helt och hållet genomgripande.
Varför just hon som var liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av allt sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd. Man fortsätter bläddra i tidningen i hopp om nyheter från andra länder där små flickor går till skolan med blommiga ryggsäckar och klistermärken och telefoner och spårvagnen fylls av ett högt kvitter.
Diktsamlingen inleds med ett citat ur W.G. Sebald Austerlitz om en tvättbjörn som med allvarlig uppsyn tvättar en äppelklyfta i en bäck. Tvättbjörnens tysta och sorgsna värdighet blir en motsvarighet till Forsströms spröda anteckningar. Men ibland kan skärpan hos Tua Forsström kännas. Det har sagts att inte en sparv faller till marken utan att Gud vet om det. Kyrkans ibland så välvilliga tal om Guds omsorg blir sårande och gör ont. Forsströms svar blir en stålblank enrading:
Men inte ett ord mer om sparven som faller.
Flickan själv blir sparven i två korta rader som lyser av ömhet. ”Blinka lilla i den mörka spegel/ Lilla sparv som flyger.”
Att skriva om sorg tillhör litteraturens grundformer, ända sedan mytens Orfeus som sjöng Eurydike upp ur dödsriket, tills han han i en gest av verklighetskontroll vände sig om och såg henne försvinna. Tua Forsström är klok nog att inte skriva ur denna högstämda mytologiserande position. Hennes dikt är nertonad, formar sig som vardagliga brev och ett pågående presenssamtal till den lilla flickan. Här uppstår en gemensam värld med gräshoppor, tvättbjörnar och harar som springer i sick-sack, simturer och en resa till Island. Tua Forsström berättar om en svamputflykt i skogen, i dimman, vandrar över grönmossa och vitmossa, på okänd och osäker mark.
Men kan då poesin över huvud taget förändra någonting, frågar sig Tua Forsström. Kan det finnas någon mening med att skriva?
När de frågade W. H. Auden om poesin kan förändra samhället
sa han nej, kan poesin förändra människonaturen, nej sa W. H. Auden.
Men vad kan dikterna göra då? Tillåta oss att umgås med de döda, sa
W. H. Auden, påminna oss om att glädjas en smula åt livet eller åtminstone
uthärda lite bättre, hålla oss sällskap en stund.
I ”Anteckningar” har Tua Forsström sällskap av flickan, fjärilsflickan, sparvflickan, talar till henne, umgås med henne, lever med henne. Men hon gör också oss sällskap med denna innerliga och musikaliska poesi. Björnmossans tusentals små gröna stjärnor lyser ur mörkret i denna dikt, och skänker sin säregna tröst. Det är Tua Forsströms gåva till sina läsare.
Gå till toppen