Rosemarie Trockel
Det lika olika. Moderna museet Malmö, t o m 3/3 2019.
Den tyska konstnären Rosemarie Trockel (född 1952) blev på 1980-talet känd för sina väldiga målningar av ull. Det var en tid då konstvärldens stjärnor var män som målade på stora dukar. Här kom så en kvinna som också jobbade i det stora formatet, fast med ull och stickning. Det var ett radikalt grepp. De senaste åren har verken från denna tid sålts för svindlande belopp, i vissa fall över tio miljoner kronor.
I verket ”Lucky devil”, som nu visas på Moderna museet i Malmö, har hon klippt sönder flera sådana här textilverk i kvadratiska bitar och lagt dem på hög i en glasmonter. På toppen tronar en spindelkrabba lystet likt en Gollumkaraktär, som tycks väsa ”It is mine ...”.
Med den här handlingen gör Trockel ett spännande ingrepp i konstindustrin. Hon manifesterar sin självständighet - såväl gentemot konstvetare som konsthandlare - och utövar makt över sitt material. Hon visar hur olika ett och samma verk kan behandlas beroende på vilket sammanhang det befinner sig i. Om någon skulle ha satt saxen i ett verk som detta någon annanstans än i Trockels ateljé, hade vitrockade konservatorer tvingats lägga hundratals timmar på att med största noggrannhet reparera varje reva.
Utställningen är en bred presentation av Trockels konstnärskap. Det tidigaste verket är från 1982 och det visas flera nya arbeten, till exempel ”A day in bed”. Det är en variant av de spisplattor hon arbetat med på olika sätt sedan 1991, som ytterligare en lek med de stereotypt kvinnliga domänerna. Fast istället för riktiga plattor monterade i emaljerade plåtar, är den här gjord i keramik och vitmålad. Blå färg har blaskats på så att det välbekanta vardagsföremålet närmast blivit en abstrakt målning.
Jag fastnar också för teckningarna från början av 90-talet. De är flyhänta och uttrycksfulla, och titlarna ger ofta en komisk och absurd underton. En bild föreställande två astronauter har till exempel fått titeln ”Morgenlandfahrer”, ungefär ”Mellanösternresenär”. Tyvärr finns det bara ett fåtal teckningar bevarade, efter den eldsvåda som 2016 utplånade många av Trockels verk.
På motsatta sidor i utställningshallen hänger två collageartade verk som också är värda särskild uppmärksamhet. De består av dussintals fotografier, prydligt monterade i kluster på väggarna. Till en början verkar bilderna inte ha så mycket med varandra att göra, eller någon särskild betydelse över huvud taget. Men under ytan döljer sig spännande berättelser, som utställningens curator delger den samlade pressen under pressvisningen. Men utan djup kunskap om Trockels person och konstnärskap är de omöjliga att avkoda. Hur dessa berättelser ska tillgängliggöras för publiken är ett problem som återstår för Moderna museet att lösa.