Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Likt en gud skapar flickan framtiden med sina ord"

Elisabeth Hjorths "Fadern" är en driven saga laddad med starka bilder, skriver Victoria Greve.

Elisabeth Hjoreth är bosatt i Lund och undervisa i litterär gestaltning.Bild: Hussein El-Alawi

Elisabeth Hjorth

BOKEN. Fadern. 10tal.
Det är bara de tysta som kan älskas. Det är bara de oskyldiga som kan förlåtas. Det är bara den som talar som kan dömas.
Så börjar författaren, litteraturkritikern och etikdoktorn Elisabeth Hjorths fjärde roman, eller andra diktsamling, beroende på hur man vill se det. Kort, bara 96 sidor, tar den mig som läsare i sitt grepp från första stund.
I "Fadern" återvänder Elisabeth Hjorth till den frikyrkliga miljön från debutromanen "Hängivelsen". Det är 1980-tal någonstans i det småländska bibelbältet. Här finns en familj där arbetet hela tiden är närvarande med systrar och bröder, med pojken Jack, syskonens mamma som sover likt en död och den hotfulla fadern. Här finns Filadelfiaförsamlingen med sina väckelsemöten och sin söndagsskola och vita mexivillor som kistor med fridlysta ägodelar på långa rader bakom de gröna häckarna.
Berättaren är en flicka som varken är tyst eller oskyldig. Hon kan inte låta bli att tala, trots att hon vet att det är tystnad som belönas. Likt en gud slår hon fast villkoren för historien och likt en gud skapar flickan framtiden med sina ord.
Flickan verkar vara ett fosterbarn som inte riktigt hör hemma varken i familjen bland syskonen eller i församlingen. Hon är i samhällets och den stränga faderns våld. Under den skenbara normaliteten finns vetskapen att framtiden lika gärna kan vara mörk för flickor som henne: "Sovsäcken luktar källare där man kan bli inlåst. Det är ens inre som gör en oövervinnerlig. Där avgörs det om du ska sluta i Dallas eller i en svart sopsäck."
Men det är aldrig enkelt. Elisabeth Hjorths flicka är både skapare och bortbyting. Tänkbart offer och möjlig förövare, uppfylld av en egen, aggressiv lust. Hon som tittar på pojken Jack med ett rovdjurs blick: "Jag ska spruta mina ord i Jack som ska styvna och sedan ge efter."
Inte heller den tyranniske fadern är entydigt ond. I boken finns också en mjukare, mer ambivalent pappa som behöver skyddas från omvärldens blickar. Det är befriande komplext.
Precis som i Hjorths förra roman "Nattens regn och dagens möda", uppbyggd runt den oväntade vänskapen mellan poeten Karin Boye och rektorsfrun och biografen Ruth Kjellén-Björkquist, kretsar "Fadern" kring ordens makt och ansvar. Men där förra romanen var mer traditionellt berättad, med tydliga verkliga förlagor för läsaren att hänga upp sig på, är den nya boken mindre förklarande och mer allegorisk. Texten är tätare och pressas framåt av återkommande mantran lika mycket som av den inre handlingen. Här finns hela tiden mer att upptäcka. Jag kommer på mig själv med att läsa både som för att avtäcka en kod och för få att veta hur det går.
"Fadern" är en formstark och ovanlig liten bok som är svår att slita sig från. En driven saga laddad med starka bilder.
Gå till toppen