Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Moa Berglöf: Om män hade utegångsförbud.

Arkiv: Anders Ahlgren/TTBild: Anders Ahlgren/SvD/TT
Kvinnor, vad skulle ni göra om alla män hade utegångsförbud efter klockan nio på kvällen? Den amerikanska medborgarrättsaktivisten Danielle Muscato ställde frågan på Twitter i slutet av september. Svaren visar att det som är en självklarhet för vissa är en omöjlighet för andra:
Jogga med båda hörlurarna i öronen. Gena genom parken. Inte behöva beväpna sig med nyckelknippan på vägen hem. Ta en drink på en bar utan att behöva hitta på en fiktiv pojkvän. Sova med fönstren öppna.
De flesta svarar: jag skulle bara vilja kunna ta en sen kvällspromenad, ensam.
Muscatos twitterfråga om nattlig fotboja för män är inte ett förslag. ”Inte alla män” gäller också här. Men de tusentals svaren borde leda till frågan: Alla kvinnor?
Att kvinnor lever sina liv rädda för att göra de mest vardagliga saker borde leda till en debatt långt utanför den om de avslöjanden om sexuella trakasserier och maktmissbruk som #metoo fört med sig.
Även i Sverige känner sig kvinnor mer otrygga än män och anpassar sig efter rädslan; undviker platser, tider, människor. Håller sig till vissa rörelsemönster, förkastar andra. Är det på grund av reella fysiska hot? Det blir ofta symbolen. Men den kvinnliga utsattheten är större än så.
En artikel i The New Yorker diskuterar hur tonläget höjs när den manliga makten ifrågasätts eller förloras. Utfrågningen av Brett Kavanaugh, den nya domaren i USA:s högsta domstol, skriver artikelförfattaren, är bara ett exempel på när män ”lånar retorik från de strukturellt förtryckta och levererar den med ett raseri som förnekas alla utom de allra mäktigaste”.
Den här mekanismen genomsyrar samhället. I relationer. På arbetsplatsen. I det offentliga. Det skapar också otrygghet. Det leder också till vaksamhet.
"Män: Läs svaren och var uppmärksamma", löd den andra delen av Muscatos tweet.
Det visar sig att många av de män som svarade – de är inte många, men några – knappt reflekterat över saken.
Att kunna ge sig ut och springa på kvällen, med hörlurar, genom parken – varför inte? Är det ett så här utbrett problem? Vi visste inte.
I männens svar, och i det faktum att de överhuvudtaget svarar, döljer sig också vissa framsteg. Danielle Muscato ställde nämligen samma fråga våren 2017 utan den virala framgång som kom med septembertweeten. Och till skillnad från då tar nu också män del av diskussionen, erkänner svaren och frågar vad de kan göra för att förändra.
Vad är annorlunda idag jämfört med april 2017?
Det är trots allt #metoo.
Och med det en spirande insikt om att kvinnors berättelser kan och måste tas på allvar.
Muscatos fråga var retorisk. Men svaren säger något om hur långt jämställdheten har kvar. Och det handlar inte om lönegap, eller om jämställd representation eller uttag av föräldradagar. Det handlar om att kunna sova med fönstret öppet.
Det är hjärtskärande.
Gå till toppen