Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Thomas Millroth: "Max Book tränger in i mörkret, det är grymt – och det svänger"

Thomas Millroth ser landskap som det slår gnistor om på Tomarp.

Max Book, "Bonasec".

Max Book

KONST. Tomarps Kungsgård, Kvidinge, t o m 21/10.

Max Books målningar är böljande och buktande natur. Mörkret sprider sig i skogarna, ingen glänta öppnar sig, knappt anas horisonten. Här ger sig ingen frivilligt ut för att plocka blåbär.
Redan i början av 1980-talet kombinerade Book till synes oförenliga detaljer. Det var som att slå två stenar mot varandra så att gnistor uppstod. På sätt och vis gör han det än i dag när han klistrar in fotoutskrifter och målar färdigt med akrylfärg. Ibland känns det slarvigt och otåligt men det intrycket tonas ner vid närmare granskning av de små detaljerna i bilderna. Som det lilla torkade lövet i ”Stolascen ”. Skogen är som vanligt hotfull och dunkel, en vandrare i vitt trevar sig fram och stöter på en hög banala plaststolar. De verkar malplacerade eller också har de överlevt någon total förödelse, som också den vitklädda verkar fly från. Mörkret sprider en gotisk skräckstämning, men så upptäcker jag små ömsinta röda och gröna färgfläckar som tänder bilden – och det torkade lövet. Detaljen från verklighetens natur ger målningen oväntad kraft.
Här finns både science fiction och ömsint traditionalism, för visst är många av hans landskap kärvt romantiska i den gamla norrländska landskapstraditionen, tänk Helmer Osslund.
De monterade fotografierna är oftast förvridna och bråkiga. Men jag bryr mig inte om hur han rent tekniskt skapat distorsionen. Bildernas musikaliska och rytmiska uttryck är intressantare. Han använder starka klanger för att få naturen att bölja hotfullt ungefär som i Franz Schuberts ”Der Erlkönig” där en ryttare med sitt barn störtar genom nattens fruktan och musiken hetsar utan någon som helst tröst. Den marritten slutar som bekant i oundviklig undergång. Samma drivande dissonans finns hos Book.
Book töjer tiden och löser upp färgerna som i gamla Super 8-filmer från för länge sedan med någon glömd semesterresa. Bilderna är fyllda av det förflutna men motiven eroderar likt falnande filmrutor. Allt som återstår är en känsla av tragikomik i det oåterkalleliga.
Målningarna demonstrerar fatala krockar mellan civilisation och natur. När bilden av världen förvandlas går den bara att förstå med hjälp av myten. Så har människor gjort i tusentals år. Och det gör också Book. Som då han låter en skridskoåkare dratta på ändan framför en bedövande solnedgång. Håller hon på att gå under i det isiga landskapet eller är det tvärtom en mytologisk födelsescen jag är vittne till? Det här är nattsvart absurd humor utan minsta leende.
Book tränger in i mörkret, det är grymt – och det svänger.
Gå till toppen