Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den nya tonkonsten väckte skandal och heta känslor

Staffan Storm lyssnar på det tidiga 1900-talets tonalt vågade modernism i kammarformat.

Bild: Jenny Rydqvist

Linos Ensemble

KLASSISKT. Verein für musikalische Privataufführungen – the chamber music arrangements (Capriccio, 8 cd)

Känslorna inför det tidiga 1900-talets modernistiska musik när den var ny var ofta mycket heta. Det var inte bara Stravinsky som orsakade rabalder med sin balett ”Våroffer” utan skandalscener utspelades på flera håll i konsertsalar och operahus runt om i världen. Inte sällan kunde skandalen vändas till framgång genom att upphovspersonen blev så omtalad att en stor nyfiken publik ville ta del av det ”skandalösa” verket, men ibland ledde situationen också till att den nya konsten vände sig bort från de etablerade institutionerna och offentlighetens ljus.
Ett intressant och trots sin kortlivade existens betydelsefullt sådant exempel är den ”Förening för musikaliska privatframföranden” som grundades av Arnold Schönberg och hans krets för nästan exakt 100 år sedan strax efter världskrigets slut, i november 1918.
Arnold Schönberg.Bild: Sydsvenskans arkiv
Före kriget hade deras tonalt allt mer vågade musik mött starkt motstånd från både publik och kritiker i Wien, något som kulminerade med en särskilt omtalad skandalkonsert 1913 vilken fick sitt slut på en polisstation med efterföljande rättegång. Nu ville man skapa en bättre miljö för dem som var genuint intresserade av ny tonkonst och startade denna förening med konserter dit bara medlemmar hade tillträde. I medlemsreglerna ingick att man som publik inte fick visa vare sig negativ eller positiv respons, alltså varken burop eller applåder, och vid entrén fanns en skylt med budskapet ”Kritiker äga ej tillträde”.
De ekonomiska förutsättningarna var begränsade och det var mest kammarmusikverk som presenterades, men inte sällan arrangerades också orkesterverk för mindre besättning. Det var Schönberg själv och hans elever som utförde dessa omarbetningar och de gjordes med yttersta noggrannhet – i flera fall blev transkriptionen ett självständigt konstverk i sig.
Nu har den tyska Linos Ensemble spelat in dessa och även beställt några nya arrangemang i samma anda. Repertoaren täcker in vad som då var ny musik, från Bruckner och framåt. Arrangemangen är skrivna för enstaka blåsare och solostråkar, men en gemensam nämnare i så gott som samtliga fall är bruket av harmonium, ett populärt instrument vid tiden och exempelvis välkänt från förr i alla skolsalar, som fungerar som ett klangligt kitt mellan sektionerna.
Linosensemblen.Bild: André Mailänder
Vid konserterna presenterades ofta musik av Gustav Mahler, som var något av en fadersfigur för gruppen och vars musik vid tiden ännu inte etablerat sig på orkestrarnas repertoar. De reducerade versionerna här av fjärde symfonin och ”Das Lied von der Erde” fungerar överraskande väl, men också, mer väntat, ett par av de i sig kammarmusikaliska sångcyklerna. Max Regers Violinkonsert och hans raffinerade ”Romantische Suite” blir nästan bättre i nedbantat format än de orkestrala originalen och detsamma kan sägas om Schönbergs tidiga orkestersånger op. 8, där balansen mellan solist och ensemble blir tydligare i denna version. Alexander Zemlinskys sånger till texter av Maeterlinck och Alban Bergs ”Altenberg Lieder” – som båda var med på skandalkonserten 1913 – finns med här, liksom Anton Weberns koncentrerade orkesterstycken op. 6. Om något musikverk kan symbolisera den expressionistiska krisen åren runt 1910, så är det detta.
Max Reger.Bild: Sydsvenskans arkiv
Föreningen fick ge upp sin verksamhet 1921 och sista konserten i maj var ett försök att samla in nya medel nästa säsong. På programmet stod det mest wienska av allt – valser av Johann Strauss. Ytligt sett kanske en överraskande programsättning, men detta var en musikkultur som Schönbergs krets hade djupa rötter i. Denna gång arrangerade Schönberg själv musiken tillsammans med Berg och Webern och noterna bjöds vid konsertens slut ut till högstbjudande, men förtjänsten åts dessvärre upp av efterkrigstidens hyperinflation i Österrike. Dessa konstfullt och ytterst kärleksfullt utförda valsbearbetningar både avslutar och bildar en höjdpunkt i Linosensemblens inspelningsprojekt, som i sin helhet bjuder på nya perspektiv och oväntade infallsvinklar på flera av den tidiga 1900-talsmodernismens klassiker.
Gå till toppen