Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Thomas Millroth: Lätt att le åt gamla revolutionära idéer – men ibland lyckades de

Jacqueline de Jong på Malmö konsthall.Bild: Lars Brundin
Ingen har väl missat att det är 50 år sedan 1968. Gamla revoltörer blir som nya – i museimontrar.
Nu har turen kommit till situationisterna. Kristianstads konsthall hade Drakabygget strax före jul, på Malmö konsthall visas Jacqueline de Jongs tidskrift The situationist times och nyss öppnade utställningen The most dangerous game på Haus der Kulturen der Welt i Berlin (tom 10/12).
Situationistiska Internationalen hade grundats 1957 av Asger Jorn och Guy Débord, inte i första hand som konstnärsrörelse; det var den politiska aktionen som måste moderniseras. Men dada, surrealister, revolutionära belgiska surrealister, lettrister och Cobra hade en hel del att lära ut, inte minst vad gäller att tänka utanför alla ramar. Så skulle situationer skapas som var farliga för samhället och i bästa fall kunde så frön till revolter. De hade skoj men skojade inte.
Det är lätt att le åt gamla revolutionära idéer, särskilt när konstnärer var inblandade. Men ibland lyckades de. Tänk bara på Drakabyggarnas halshuggning av Den lille havfrue och det mediespektakel som följde. Inte blev det revolution men nog fick nationalism och borgerlig estetik en riktig minnesbeta av konstnärernas gapflabb.
Situationisternas lekfulla uppfinningsrikedom avspeglades i böcker, affischer, tidningar. De brölar av aktionslust och kåthet, de var konstens svar på frijazzen.
När jag skrev lek var det inte nedsättande. I den situationistiska världen var leken en motideologi till det kapitalistiska samhällets köpslående kring människors behov och känslor; den stod utanför de ekonomiska strukturerna.
I The most dangerous game är huvudnumret det bibliotek som Jorn och Débord byggde upp som inspiration med bidrag från vänner och allierade. En samling enastående publikationer som krånglade sig ur samhällets grepp, det var en revoltens labyrint – som ingen till slut hittade rätt i. Nederlaget i maj 1968 bekräftade det.
Situationisterna menade att ungdomen var ett revolutionärt subjekt, inte för att de var unga men för att de stod utanför samhällets ekonomiska strukturer. De slöt upp med studenterna och arbetarna i maj 1968. Deras slagord målades på väggarna: Arbeta aldrig! Under några veckor erövrades gator, fabriker och personliga friheter som samhället kringskurit med sin bigotta moral. Det tog snabbt slut, men av den krossade friheten återstod åtminstone frigörelse. Men utställningen The most dangerous game tolkar nederlaget annorlunda. Kommersen hade snabbt tagit över och förvandlat ungdomsrevolten till ungdomskultur, alltså en livsstil att konsumera, behov som tillfredsställdes genom att betala för sig. Revolten hamnade i konsumismens skyltfönster för gott. Utställningen i Berlin drar en politisk slutsats: maj 1968 blev den sista i en lång rad uppror och revolter under 150 år i Europa. Marknaden vann. Och situationismen blev det sista avantgardet.
Så staplar vi jubileer på varandra. Mer lär det bli.
Gå till toppen