Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mahlers femma med kylig precision

Gewandhaus­orkestern. Håkan Hardenberger, trumpet. Andris Nelsons, dirigent. Malmö Live 11/10.

Gewandhausorkestern från Leipzig inledde sitt gästspel med en hemmason som gäst: Håkan Hardenberger, solist i Zimmermanns trumpetkonsert.Bild: Karolina Rosenqvist
Så var det dags för det andra av höstens tre extraordinära orkestergästspel vid Öresund.
Mellan konserterna med Bamberger Symphoniker och Concertgebouw­orkestern i DR Koncerthuset damp Gewandhausorkestern från Leipzig ner i Malmö Live. Det rör sig om en orkester som har haft själve Mozart som piano­solist och som utvecklades till en modern symfoni­orkester redan när Felix Mendelssohn var dess chefsdirigent.
Mendelssohns post innehas idag av Andris Nelsons, och det var under hans fasta ledning som orkestern lät Malmöbor och tillresta höra Bernd Alois Zimmermanns trumpet­konsert ”Nobody knows de trouble I see” och Gustav Mahlers femte symfoni. Vore det inte för att Malmösonen Håkan Hardenberger var solist i trumpetkonserten hade väl denna världsorkester knappast kommit, vårt fina konserthus till trots.
Programmet var välkomponerat med den mörka och sönderrivna trumpetkonserten som preludium till symfonins krokiga resa från begravningsmarsch till frejdig glädje. Hardenberger andades in värme i konsertens oroliga solostämma och bildade på så sätt ett mänskligt centrum i orkesterns mekaniska mardröms-groove, accentuerat av saxofoner, elgitarr och hammondorgel.
Detta var postapokalyptisk jazz och därför var effekten så stark när Hardenberger till slut, ensam och med spröd ton, hummade fram melodin till den spiritual vars som konsertens namn anspelar på. I sluttonen stämde orkestern in helt lätt, antydande kompositionens enda rena durackord. Det var fint.
Och så var det dags för Mahler. Vågar jag skriva vad jag tänker? Okej, jag gör det.
Visst är det konstigt att man ena veckan kan röras till glädjetårar när man hör Bamberger Symphoniker spela en symfoni som man tycker mycket om (Brahms andra), och så nästa vecka sitta kall när Gewandhaus­orkestern spelar en symfoni som också står en nära (Mahlers femte). Och detta trots att Nelsons formade den innehålls­digra symfonin med säker hand, att hans stråkar kunde spela med silkeslen ton eller kraftigt riv, och att blåsarna och slagverkarna var lika skickliga. Vilka fantastiska hornister!
Nog hörde jag att detta var Mahler-spel på hög nivå. Men kände det gjorde jag inte.
En skillnad mellan de båda symfoni­­framförandena kan förstås ha varit min egen dagsform. En lyssnare är ju inte exakt densamma två olika veckor. Och kanske spelade det in att jag satt på något längre avstånd från Gewandhausorkestern. Men jag vågar ändå påstå att de olika orkesterkulturerna hade betydelse. Bamberger Symphoniker var som en stor stråkkvartett som hade bjudit in blåsar- och slagverks­vänner att lira med dem. I Gewandhausorkestern tycktes musikerna i stället spela var och en för sig – om än exakt samtidigt. Precisionen var imponerande, men på kyligt vis.
När bambergarna spelade var deras dirigent Jakub Hrůša en viktig inspiratör, jodå, men det var orkestern själv som gjorde musiken. På den senare konserten spelade Nelsons på sin orkester som på en orgel. Alla gjorde just vad maestron visade, och visade han ingenting så slaknade musiken en aning.
Det känns inte riktigt klokt att jag sitter och klagar på Gewandhaus­orkestern, särskilt som de nu gjorde sig omaket att resa till Malmö. Men egentligen är det inget konstigt i att en konsert där musiken verkligen lever kan få en senare konsert, som också den har goda kvaliteter, att förefalla något platt. Sådana är realiteterna i konsertbranschen, även för de allra bästa musikerna.
Gå till toppen