Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Vällagat men lite förutsägbart

Bild: Per Morten Abrahamsen

KRÖNIKA
Hur smakar revolutionen?
Avvaktande kikar jag ner i plastpåsen som slängts framför mig på långbordet och petar i något stelnat och hårt, vilande på en bädd av såsigt rött. Grannen intill som valt en köttbaserad meny drar upp ett fågelben ur sin påse och gnager förnöjt på de tunna köttslamsorna. Det är vaktel, läser jag i programmet. Vad min vegetariska klump består av vet jag inte, mer än att den förutsätts vara delikat.
Med ”Babettes gästabud” följer Teater Republique i Köpenhamn upp framgångarna med fjolårets förvandling av Thomas Vinterbergs filmklassiker ”Festen” till matteater. I kulissen verkar samma konstnärliga lag som tidigare i ett väloljat samarbete mellan matkreatören Mette Martinussen, regissören Rolf Heim, manusförfattaren Simon Boberg och scenografkollektivet Torden och Lynild.
Medan salongens yta förra gången kapslades in i många små klaustrofobiska rum öppnas den nu upp i nock, med pelare svävande under taket. Ljuset är guldgult och atmosfären andäktigt sakral, ytterligare förhöjd av Marie Tourell Søderbergs vackra sång där hon står uppkliven i salens predikstol i rollen som prästdottern Philippa eller om det är Martine.
Hon alternerar i rollerna, på samma vis som Benedikte Hansen växlar mellan att läsa innantill ur Karen Blixens litterära förlaga och ta klivet in i fiktionen som en av systrarna. Medan intrigen från ”Festen” fick skäras ner för att få plats på scenen behöver man denna gång förstärka varje vändning i novellen vars dramatik ryms i språkets nyanser och det återhållna och aldrig sagda hellre än de stora gesterna.
Också upplevelsen av maten lyder under andra krav än tidigare. Medan rätterna i ”Festen” började i det banalt läckra och allt mer färgades av den tilltagande ångesten och smutsen går utvecklingen denna gång i motsatt riktning. Från den franska kokerskan Babettes desperata påse mat, äten på barrikaderna under revolutionen i Paris 1871, till den minutiöst planerade festmåltid hon lagar för gästerna i sin norska fristad.
Vad är det godaste goda? Sköldpaddssoppa, enligt Blixens bok, men någon sådan får vi inte. En man i skägg kliver upp i predikstolen och förklarar med lyft pekfinger varför. Havssköldpaddan är utrotningshotad och i stället får vi nöja oss med ett förlorat ägg. Det är gott det med. Men det godaste goda?
Och plötsligt har litteraturen en fördel gentemot allkonstverket som uppfyller alla våra sinnen till tungans yttersta spets. Där det skrivna ordet lämnar över till oss att skapa vårt eget spektrum av nyanser blir den faktiska upplevelsen av ägget i jämförelse gärna lite platt.
Helt släpper man heller inte greppet om texten utan varvar partier av högläsning med löst dramatiserade scener. Här och var läggs nya element till berättelsen och i pausen bryter en veritabel gatufest ut i foajén, där man i olika stånd ger oss kryddstark mat från värdens alla hörn för att visa hur migranter som Babette gör våra liv rikare med nya kulinariska upplevelser.
Budskapet är sympatiskt och uppsättningen in i minsta detalj välkomponerad, från Mads Lindegaards sublima ljussättning till skådespelarnas precisa tolkningar och de pikanta rätterna. Och ändå denna längtan efter något som skaver och tar emot. Lite fart och friktion, som tänder gnistan och gör den lästa texten levande.
"Babettes gästabud" spelas på Teater Republique i Köpenhamn t o m 10/11.
Gå till toppen