Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Katarina Tornborg: I minnet är han närvarande, glad och stolt

Före detta medarbetaren Katarina Tornborg minns den legendariske förläggaren.

Under två decennier drev kulturskribenten, författaren, konstnären och förläggaren Bo Cavefors ett av Sveriges mest ansedda bokförlag.Bild: Emma Larsson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Privat, oåtkomligt enslig, rolig och generös. Så tänkte jag när beskedet kom att Bo Cavefors avlidit.
Över fyrtio år har gått sedan jag arbetade på förlaget, så vad kan jag säga som inte redan är sagt mycket bättre av andra? Filip Yifter-Svenssons intervju i Sydsvenskan och i HD med förläggaren och privatpersonen i somras var det sista stora framträdandet, och i våras disputerade Ragni Svensson med avhandlingen "Cavefors förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982". Föremålet för undersökningen var högst närvarande, glad och stolt och stödd av släkt och vänner. Efter en kort pratstund gav han mig en klapp på kinden och följde sedan disputationen med stort intresse. Ibland med en nick som om han höll med, eller kanske inte. Svårt att veta. Han hade blivit så utmejslad – som ett förtydligande, ett koncentrat.
Han hade blivit så utmejslad – som ett förtydligande, ett koncentrat.
Mitten av 70-talet var en period där allt det viktiga, de stora bråken och politiken tycktes pågå utanför dörrarna på Sandgatan 14 medan vi som arbetade där, i alla fall jag, befann oss i en trygg bubbla där Bos stora boxerhundar vaktade med nosarna på tassarna och Bo irriterat (och med ett snett leende) hade ställt en papplåda på bordet vid ingången med ett hål utskuret och texten: Skrik här! som en kommentar till Arthur Janovs banbrytande och redan förlöjligade teser om sjukt och friskt från 1970. Som om det fanns ett lugn i de gamla rummen, en egen värld där Bruno K Öijer och Eric Fylkeson kunde läsa sin poesi för några utvalda gäster en kväll. Som om det där med att göra författaraftnar med mingel inte var Bos grej, men att han ändå försökte – och han var ju tidigt ute med själva idén. De utbrott som ibland kom rörande författare, distribution eller allmän dumhet drog på något sätt förbi utanför fönstret.
Mina föräldrar skulle hälsa på. Vi hade ingen plats att hysa dem och dryftade problemet på jobbet. Och då sa Bo att de kunde få bo hos honom och hans hustru Marianne som hade en lägenhet på Klostergården, inga problem. Generöst ordnade han saken, blyg över vår lättnad.
Bo Cavefors, författare, förläggare och konstnär. Här i sitt hem i Malmö.Bild: Emma Larsson
Det var fest på Bonniers. Jag var där med Bo, som tyckte att jag borde träffa Abbe och grabbarna. Själv var han inte så värst intresserad, gav han sken av, men han tyckte nog att det var rätt viktigt att visa upp sig i smoking och blanka skor. Och jag var nervöst mallig i ny långklänning och klackar. Det var ganska roligt vill jag minnas, men det som etsade sig fast var Bos lediga självklarhet i förhållande till det Stora Förlaget och dess berömda personligheter. Champagneglaset satt som gjutet i hans hand, jag var så imponerad.
När Strindbergsutgivningen fallerade, när nyutgivningen av Barnbiblioteket Saga inte blev av, när allt började gunga, väntade jag barn.
– Så, sa Bo, då får vi snart höra trampet av små fötter? Som om det fanns en framtid kvar.
Små händelser blev stora förändringar för oss alla som var med under de intensiva åren på 70-talet. Kritiken mot utgivningen av Röda armé-fraktionens skrifter var massiv, vilken sida stod han egentligen på? Det viskades om den usla ekonomin, det gick utför med förlaget, det gick utför med Bo Cavefors. Efter likvidationen återstod bara den långa kön till boklagrets billiga böcker.
Men minnet är vänligt och frammanar blickarna, hundsuckarna vid husses fötter, att det så ofta tycktes vara vinter, de snabba kasten, alla dessa böcker, ja alla dessa böcker, spänsten i steget när en ovanligt vacker bok synades, den speciella utgåvan av Ernst Josephsons dikter "Svarta rosor" i en liten vacker presentutgåva (1977), och då Bo Cavefors i ett ovanligt intimt samtal när allt var mycket tungt och han behövde vila, bekände att han älskade kallt, kokt ris.
Katarina Tornborg är frilansade skribent och undervisar också på programmet för Modevetenskap, Lunds universitet.
Gå till toppen