Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Djupt rotad i den baskiska konflikten

Fernando Aramburus "Patria" är en mikrokomisk skildring av våldets närvaro, skriver Niklas Qvarnström.

Bild: Brombergs

Fernando Aramburu

BOKEN. Patria. Övers Manni Kössler. Brombergs.
Den sextonde april i år upplöstes den terrorstämplade organisationen ETA, efter att i bortåt sextio år ha fört en löst sammanhållen kamp för ett självständigt socialistiskt Baskien. Närmare 900 personer har dött i deras attentat, riktade i synnerhet mot representanter för spanska staten även om helt vanliga civila också kunnat räknas till offren. Däribland de företagare och bättre bemedlade basker som undlåtit att betala så kallad ”revolutionär skatt”, enligt ett system byggt på utpressning och hot.
En av dem skulle kunna vara familjefadern Txato. Ägare av en firma som hyr ut lastbilar i en namnlös by i närheten av San Sebastian. Han kanske inte har levt personligen i verkligheten, men den ursprungligen baskiske författaren Fernando Aramburu har levandegjort honom och hans anhöriga, hans vänner som förvandlas till bittra fiender och åren under ETA:s missriktade frihetskamp, i en av Spaniens mest uppmärksammade romaner på senare år: ”Patria” från 2016.
I hemlandet har den jämförts med Tolstojs ”Krig och fred”, och bara omfånget – 650 täta sidor – är nog för att göra den till ett slags bokslut i romanform. Men rent litterärt är det inte fråga om ett epos i klassisk mening. Snarare en intim, mikrokosmisk skildring av våldets närvaro i vardagen, med mordet på Txato i hällregnet som återkommande scen i de korta kapitlens tidshopp från åttiotal och fram till 2011, då ETA lägger ner vapnen.
Då återvänder också den avrättade företagarens änka Bittori till den lilla byn hon hållit sig undan under åren som gått. Hon rör sig som en vålnad från ett nära förflutet som ingen vill kännas vid. Allra minst hennes tidigare bästa väninna Miren, mor till den numera fängslade man som i unga år drillades till en hårdför ETA-krigare och som kanske, kanske inte, var Txatos baneman. I den återkommande scenen i regnet utanför företagarens hem möts deras ögon gång på gång.
Bittori för långa samtal med sin döde man på kyrkogården – och ber honom hålla graven varm åt henne liksom han tidigare värmt upp hennes sida av sängen – och Miren överlägger med statyn av den helige Ignatius i byns kyrka, där prästen genom åren eldat på de unga patrioterna. Det ska dröja till romanens sista skälvande sida innan en försoning dem emellan förefaller möjlig. Och därmed mellan skuldbelagda offer och hjälteförklarade förövare.
Sent i romanen görs även vad som är svårt att tolka som något annat än ett gästspel av författaren själv. Under ett arrangemang mot det terroristiska våldet i San Sebastian någon gång under 2000-talet beskriver en onamngiven författare sitt litterära projekt: ”Jag skrev också för att opponera mot de brott som begås under politiska förevändningar, i ett lands namn och där en liten grupp beväpnade personer, skamligt understödda av en sektor i samhället, avgör vem som tillhör detta hemland, detta patria […]”. Och lite senare: ”Hur upplever man i sitt innersta olyckan i att ha förlorat en far, en make, en bror i ett attentat?” I publiken sitter Txatos son Xabier och skruvar på sig.
Perspektivet skiftar mellan medlemmarna av de båda familjerna, offer på olika sätt inte bara för det separatistiska våldet utan också för statens övergrepp. Historiskt uppstod organisationen i revolt mot Franco och fascismen. Det hör till romanens främsta förtjänster att den är djupt rotad i en politisk konflikt den ser som sekundär. Som ett sammanhang det i en baskisk by vid givna historiska skede inte går att undgå, i egenskap av människa.
Gå till toppen