En ruta av gult eftermiddagsljus på en vägg kan förändra ett rum. Det krävs bara att någon ser den. Detta uppehållande vid perception och diskreta former går igen i Katarina Anderssons måleri och framhävs av att Krognoshuset badar i sommarhöstens sol och skuggor under mitt besök. Men där ljuset är snabbt och urskillningslöst är måleriet långsamt, tunna lager läggs på lager. Båda är dock lika avslöjande. I Anderssons ljusa pastellrutor i rutor och teckningar där tunna linjer korsar varandra, framhäver varje element sig själv lika mycket som det som ligger bredvid.