Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ett psykodrama där bortträngda minnen hinner ikapp

Karin Smirnoffs förmåga att beskriva ambivalent lust och sexuell magnetism är bland det bästa Niklas Qvarnström har läst på området.

Karin Smirnoff är bosatt i Piteå och har tidigare arbetat som journalist och fotograf. "Jag for ner till bror" är hennes debutroman.Bild: Polaris

Karin Smirnoff

BOKEN. Jag for ner till bror. Polaris.

”Jag for ner till bror” är den andra romanen bokförlaget Polaris ger ut i höst som handlar om gruvlig incest och fadermord i glesbygden. Där upphör likheterna.
Den första, av amerikanske Gabriel Tallent, kändes i mina ögon både spekulativ och dubiös i förhållande till sitt ämne. Den här är skriven av romandebuterande journalisten Karin Smirnoff, och skulle kunna handla om vad som helst: dess rent litterära förtjänster, formuleringsglädjen och de otippade stilistiska sprången mellan högstämt och talspråkligt gör den till en ren eller skönt smutsig fröjd att läsa.
De västerbottniska idiomen, så litterärt tacksamma och redan väl förvaltade av några av landets mest egensinniga författare, gör inte saken sämre. Smirnoff sällar sig med största naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och Nikanor Teratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.
Hon som far ner till sin bror heter Jana. Hennes bror heter Bror. De är tvillingar, i trettiofemårsåldern: ”Rödlätta och magra med pigmentlöst stripigt hår och så blekt intetsägande att ingen brukar komma ihåg oss som annat än tvillingarna.”
Han har blivit kvar på föräldragården i Smalånger, hon har flyttat men bestämt sig för att återvända. Eller det blir mest så. Folk i byn vet vem hon är; själv känner hon bara vagt igen flera av dem, som om de är personer från drömmar hon glömt. Mardrömmar.
Texten arbetar sig bakåt och framåt och naggade pusselbitar läggs på plats efterhand. Ett psykodrama, där bortträngda minnen hinner ikapp henne som spöken i de västerbottniska gårdarnas utkylda salar. Varför är hon så dragen till den luggslitne och harmynte John med brännskadat ansikte? Vem var far till den dotter hon födde i tonåren, och som adopterades bort mot hennes vilja? Och, inte minst, vem om någon har bragt Smalångers femme fatale Maria om livet? Kandidater saknas inte. Alla män i byn verkar ha varit dödligt förälskade i henne, däribland Bror – som vid det laget inte kände till hennes hemlighållna ursprung.
Hemligheter och lögner, en monumental tystnadskultur och en sanning som ”kränger och far för mycket” håller byborna instängda som i en kupa över en vällagrad västerbottenost.
Vad Jana däremot minns in i minsta detalj – och med oförminskad triumfatorisk glädje – är hur hon som tolv-trettonåring kör en hötjuga i magen på den hatade ”fadren”, som han genomgående kallas, för att få stopp på de övergrepp han systematiskt utsatt henne för i ladugården. Han överlever, men ska snart möta ett rättvisare öde, som hon och Bror ser det.
Karin Smirnoffs prosa är lika oinställsamt direkt som sinnesretande. Hennes förmåga att beskriva ambivalent lust och sexuell magnetism är bland det bästa på området jag läst, och hennes skildringar av åldrande och död när Jana tar jobb i hemtjänsten är smutsigt osentimentala och hjärtskärande på samma gång. Tilläggas kan också att romanen inte innehåller ett enda skiljetecken utöver punkt, som om den inte vill fjäska heller vad gäller sin meningsbyggnad.
Gå till toppen