Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Annika Gustafsson: Smärtpunkterna i Latinamerika förenas i filmen

Regissörerna Alireza Khatami och Lucrecia Martel vars filmer kommer att visas på Latinamerika i fokus.Bild: Domenico Stinellis
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Den politiska kampen och alla som fallit offer för fascism och militärdiktatur har varit ett återkommande tema på festivalen Latinamerika i fokus. Många människor bär fortfarande på såriga minnen och trauman från 70- och 80-talens Chile, Argentina och Uruguay. När sextonde upplagan av festivalen drar i gång i kväll på Panora i Malmö heter invigningsfilmen ”Los versos del olvido”, fritt översatt ”Glömskans poesi”.
Den är inspelad i Chile men handlingen tilldrar sig i ett aldrig namngivet land och regissören, tillika manusförfattaren, Alireza Khatami, kommer från Iran. Det förvånar kanske men dramat äger en giltighet som sträcker sig långt utanför den latinamerikanska kontinenten. Här finns beröringspunkter med politisk kamp, förtryck och nya makthavares försök att skriva om och dölja historien också i Iran.
Filmens huvudperson är en gammal vacker, gråhårig vaktmästare på en kyrkogård. Han lämnas ensam med en okänd kvinnas döda kropp sedan militär slagit ned en demonstration i en närbelägen stad och försökt gömma de civila offren på kyrkogårdens bårhus. Av det här skapar Alireza Khatami en underbar historia som rymmer Kafkaartade scener lika väl som magisk realism med blinkningar åt Gabriel García Márquez, allt berättat med värme och humor. Filmen blir en poetisk hyllning av offren för politiska mord, i Chile och hela världen.
Ett poetiskt bildspråk utmärker även brasilianarna Affonso Uchoas och João Dumans ”Arábia” (”Arabien”) men här blandat med stark realism. Titeln kan tyckas märklig på en roadmovie om en ung man som tar sig runt i det stora landet och livnär sig på diverse dåligt betalda ströjobb. Vid ett tillfälle berättar en jobbarkompis en mångtydig anekdot med anknytning till ett arabiskt land.
Monotona fabriksjobb, hårt arbete på fruktplantager, dammiga jobb i stenbrott och slutligen ett farligt arbete på en aluminiumfabrik i Minas Gerais – sällan görs den här sortens arbetarskildring där speciellt miljöerna och dess nedbrytande effekt på människor fokuseras. Mannens dagbok ligger till grund för berättelsen och där formulerar han tankar kring sitt kringflackande liv, som också innehåller en gripande kärlekshistoria. ”Arábia” är en lågmäld lovsång till arbetare i marginalen.
Den hyllade argentinskan Lucrecia Martels verk har inte alltid övertygat mig men inför hennes episka ”Zama” kapitulerar jag. Filmen baseras på en existentiell roman av Antonio di Benedettos (1956) och skildrar den spanske kolonisatören Diego di Zamas fruktlösa väntan på att bli förflyttad från en gudsförgäten håla i Paraguay på 1790-talet. Från första bilden då Zama smygtittar på några badande indiankvinnor till det mardrömslika slutet när han blivit alltmer paranoid och fått händerna avhuggna, fångas jag totalt av Martels filmmagi. ”Zama” utvecklar sig till en mångtydig skildring av en komplex kolonisatör med oväntade Kristusdrag.
Vi kan tyckas vara långt från kyrkogården i ”Los versos de olvido” men den latinamerikanska historien med sina många smärtpunkter förenar de båda filmerna.
Gå till toppen