Det brasilianska Arbetarpartiet har tagit sig vidare till andra omgången i årets presidentval som infaller på söndag, 28/10. Ersättaren till fängslade Luiz Inácio ”Lula” da Silva, Fernando Haddad, ställs nu mot Jair Bolsonaro, som leder i opinionsmätningarna.

Polariseringen av det brasilianska samhället har ökat markant. Många fruktar att om Bolsonaro vinner valet kommer landet att gå i en auktoritär och högernationalistisk riktning. Å andra sidan är andelen som inte kan tänka sig att rösta på Arbetarpartiet mycket hög, något som till stor del beror på de många korruptionsskandaler som partiet varken erkänt eller gjort upp med.

Samtidigt harArbetarpartiet, PT, fått något av en andra chans, efter att för två år sedan ha varit helt uträknat.

En kort sammanfattning av den brasilianska nutidshistorien är att Lula kom till makten 2002, efterträdaren Dilma Rousseff vann valet 2010, men avsattes i en riksrättsprocess 2016 (formellt för manipulering av statsfinanserna).

Stundtals hade Lula och Rousseff popularitetssiffror på 80 procent. De fattiga fick det bättre och många i medelklassen röstade på PT. Men sedan fem år befinner sig landet i en djup kris. Det började med att råvarupriserna föll och produktiviteten i ekonomin inte hade ökat under de gyllene åren. Rousseffs ekonomiska politik var inte heller hållbar. Sedan tillkom en mycket omfattande korruptionsskandal, bland annat i det halvstatliga oljebolaget Petrobras, med totalt upp till 95 miljarder kronor förskingrade. Ett stort antal affärsmän, mellanhänder och politiker har dömts och sitter i fängelse.

Chansen att PT vinner 2018 års presidentval ser ut att vara liten. Men oavsett valutgången behöver partiet göra upp med den korruption det har ägnat sig åt.

Visst kan PT:s företrädare ha en poäng när de hävdar att Brasilien alltid haft korruption och att det är svårt att få igenom reformer utan en kongresskoalition som bygger på (köpta) lojaliteter. Andra återkommande argument i försvaret av partiet är att Rousseff inte blev korrekt behandlad och avsattes på politisk grund, att Lulas tolvåriga fängelsestraff är alldeles för strängt och att andra politiker som gjort långt värre brott än Lula går fria.

Men faktum kvarstår:

Röstköp i kongressen, organiserade av PT, avslöjades 2005 och ledde sju år senare till fällanden i Högsta domstolen. I oljeföretaget Petrobras, som vid tiden var ett av världens högst värderade företag, fanns under tio år ett korruptionssystem där en procentandel, kanske upp mot 20 procent, lades på offentliga kontrakt, pengar som sedan slussades vidare till de styrande partierna, däribland PT. Pengarna gick till största delen till partikassorna för att säkra den politiska makten, men också till personlig vinning.

Av allt detta har PT, som styrde Brasilien i 14 år, i princip inte erkänt någonting. Och därför vill många vanliga brasilianare inte längre rösta på partiet. En stor del av PT:s ledarskikt är kvar. Den vänsterintellektuelle Noam Chomsky, som tidvis haft nära kontakter med Lula, föreslog nyligen att PT skulle inrätta en sanningskommission för att utreda vad som gått snett. Men att något sådant skulle ske ter sig ännu avlägset.

På kort sikt påverkar det valkampanjen att PT inte gjort upp med korruptionsaffärerna. Det har gjort att andra partier inte vill stödja PT:s valkampanj.

På lång sikt skulle förtroendet för PT, som enligt mångas mening var starkt bidragande till att skapa bättre levnadsvillkor under det tidiga 2000-talet, kunna återupprättas om partiet erkänner sina misstag och gör vad det kan för att åtgärda de fel som begicks.

Anders Fredriksson är nationalekonom och forskar om bland annat byråkrati och korruption vid São Paulo-universitetet i Brasilien.