Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ali Smith hypnotiserar läsaren med sin prosa om kärlek och död

"Höst" är så välskriven att man som läsare blir överväldigad och måste upp till ytan för att hämta andan, skriver Carina Burman.

Ali Smith är skotts författare och dramatiker som har gett ut många romaner och novellsamlingar.Bild: Angelo Carconi

Ali Smith

BOKEN. Höst. Övers Amanda Svensson. Atlas.

Det är höst. Det är – just nu, just här – väldigt mycket höst. Så är det också i Ali Smiths roman "Höst", som nu kommit i svensk översättning. Den är den första av Smiths planerade årstidsböcker, och dessutom den första brexit-romanen. Originalet utkom redan i oktober 2016, alltså bara fyra månader efter den brittiska folkomröstningen, när många ännu inte kommit över den första chocken.
Inledningsvis är hösten bara symbolisk. Det är högsommar, och folkomröstningen har just ägt rum. ”Det var den allra värsta av tider och det var den allra värsta. Igen.” Så börjar boken – först med en blinkning till Dickens "Två städer", och sedan med en mycket gammal mans drömmar. Likt en Odysseus spolas den gamle i land, förskönas av gudarna och får syn på Nausikaa och henne jungfrur, som dansar i ring. Strax förändras dock scenen – danserskorna är borta och mannen är omgiven av drunknade människor. Det är den värsta tiden. Här befinner vi oss samtidigt i homerisk myt och flyktingarnas tjugohundratal.
Tid är ett av bokens teman, och tiderna blandas inte bara i den gamles undermedvetna, utan också i berättelsen i stort. Gestalterna kastas fram och tillbaka mellan samtid och barndom. Utgångspunkten är dock alltid 2016.
Hos Smith finns ofta en vantrivsel i samtiden, och här är den större än någonsin. Boken är hennes mest politiska och vänder sig främst mot brexit. Främlingsfientligheten i England ökade markant direkt efter omröstningen, och i den lilla by där boken utspelar sig klottrar någon ÅK HEM på ett hus där det bor utlänningar. Någon annan kompletterar med VI ÄR REDAN HEMMA TACK SÅ MYCKET, men framför huset ligger blommor, som om ”en olycka precis inträffat där”. Även på landsbygden är världen hård och ogästvänlig. Onödiga rationaliseringar, ytliga tv-program och profithungrig privatisering får också sin släng av sleven. ”Jag är trött”, säger mamman i boken:
Jag är trött på nyheterna. Jag är trött på hur de blåser upp saker som är oviktiga, och spelar ned allting som är verkligt vedervärdigt. Jag är trött på hätskheten. Jag är trött på ilskan. Jag är trött på elakheten. Jag är trött på själviskheten.
Just modern Wendy är annars ganska oengagerad i samtiden och hör egentligen inte till huvudpersonerna. Viktigast är hennes dotter Elisabeth Demand (32), universitetslektor, och Daniel Gluck (101), låtskrivare, konstälskare, i barndomen flykting och längre fram centralgestalt i Swinging London. Det är han som är den drömmande åldringen.
Ali Smith är inte den som nöjer sig. Det räcker inte med att skriva om brexit och politik, det räcker inte med att vara högeligen litterär och ständigt alludera på klassiker – hon tar sig också an de eviga frågorna, framför allt kärlek och död. Boken är en formlig flod av händelser, intryck och språkliga finesser – och alltsammans så välavvägt, så välskrivet att man som läsare blir hypnotiserad och överväldigad. Man måste nästan komma upp till ytan ibland och hämta andan innan man återgår till läsningen.
Trots bokens skrämmande början innehåller den mer kärlek än död. Som barn uppmuntras Elisabeth av modern att umgås med grannen Daniel Gluck, som tar henne på allvar, frågar vad hon läser och diskuterar konst med henne. Popkonstnären Pauline Boty (som alltså inte är fiktiv) blir en föreningspunkt dem emellan – Daniel beskriver hennes konst för den lilla flickan, och som vuxen akademiker skriver hon sin avhandling om henne. Att Daniel en gång varit förälskad i Boty blir egentligen mindre viktigt än bandet mellan honom och Elisabeth – det är kärlek, men den är inte erotisk, och han är inte heller en fadersgestalt. Istället är han den som får henne att se, en intellektuell mentor som lyfter henne ur den tråkiga barndomsmiljön. I en dröm målar han en sterilt vit värld i klara färger.
Boken har förstås en handling, men den är inte det primära. Viktigast är berättandet i sig, dess uppbyggnad och språk. Ali Smith skriver en både poetisk och lekfull prosa, och särskilt i dialogerna mellan Elisabeth och Daniel följer språklek på språklek. Det handlar alltså inte om någon lättöversatt författare, men Amanda Svensson har i stort sett lyckats väl både med det poetiska och det skämtsamma. Ibland kliver hon dock fel. Av någon anledning översätter hon exempelvis ”gymkhana” (ett ord varje hästflicka kan) med ”ryttarfest”, vilket ger helt andra associationer och knappast passar på beskrivningen ”ett underbart ord, ett ord som vuxit upp ur flera olika ord”.
Ali Smiths "Höst" är en bok att försjunka i. Här finns mänskliga relationer, politisk indignation och en visshet om tidens gång och outgrundlighet. ”Oktober är en blinkning”, säger Smith. I bokens slut är det november. ”Det är mer vinter än höst. Det där är inte dimslöjor. Det är tjocka.”
Efter läsningen av Smiths "Höst" ser man fram emot att också hennes nästa bok, "Vinter", ska komma på svenska.
Gå till toppen