Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Med tickande bomber

Heidi Hakalas debut handlar, liksom andra nyutgivna nordiska romaner om en ung, alienerad och sexuellt likgiltig storstadskvinna.

Heidi Hakala är finlandssvensk journalist och skribent, bosatt i Malmö. "Bara lite till" är hennes debut.Bild: Niklas Sandström

Heidi Hakala

BOKEN. Bara lite till. Förlaget.
Sandra i Heidi Hakalas debutroman har allt. Hon rör sig i ett sommarhett Helsingfors mellan ett åtråvärt jobb på en radiokanal, ett hem hon delar med sin högpresterande pojkvän Johan, och långa samtal över vin på hippa barer med den bästa vännen Simon.
Men att hon ändå är olycklig står klart redan på de första sidorna. Det finns en växande distans mellan henne och Johan, chefen är en riktig knöl och relationen till Simon är nog inte riktigt så enkel och okomplicerad som de båda vill få det att framstå.
Det går att dra många paralleller mellan ”Bara lite till” och andra nordiska romaner från de senaste åren om unga, alienerade och sexuellt likgiltiga storstadskvinnor – och bland dem tänker jag kanske främst på Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Likt Ståhls Elise längtar Sandra efter att någon ska säga något som ”betyder” något, och att det ska hända något som ”känns”, eftersom hennes omgivning är ytlig och präglad av karriärism och prestige.
Sällan har jag läst något som är så dagsfärskt. Handlingen utspelar sig efter Metoo – ja, det vill säga: nu i somras, och i det sista kapitlet är det höst! Det är en träffsäker generationsskildring som kryllar av samtidsmarkörer, som varumärken, livsstilsattribut och aktuella politiska frågor.
Man kan ana ett anspråk på att få läsaren att med kritisk blick få syn på samtiden – men även om jag helt och hållet håller med om Hakalas analys att vi lever i ett patriarkalt prestations- och representationssamhälle – blir Sandras insikter aldrig ögonöppnande. Det är också synd att Sandra ägnar sig så mycket åt att psykologisera, intellektualisera och förklara sig själv och sin omgivning. Hade jag tillåtits att tolka och dra egna slutsatser hade samhällsdiagnosen förmodligen gjort ett större och obehagligare intryck.
Men vad som greppar tag i mig är intrigen. Situationen på jobbet, distansen till Johan och attraktionen till Simon är som tre tickande bomber. Stämningen är tät och handlingen förflyttas närmre och närmre vad som slutligen blir ett bottendjupt och katharsisliknande klimax. Ja, det tryckande dramat är romanens styrka.
Gå till toppen