Det råder brist på bostäder i de flesta svenska kommuner. Men det är inget som drabbar alla. Framför allt har nyanlända och unga vuxna, men också ensamstående föräldrar och deltidsanställda – alltså hushåll med låga eller oregelbundna inkomster – svårt att få tag på någonstans att bo. Stigande priser och ökade krav för att få lån stänger ute dem från att kunna köpa sina bostäder. Samtidigt gör krav på en viss inkomst, långa köer och höga hyror i nybyggen det svårt att få tillgång till en hyresrätt.

I Sveriges grundlag står det att det åligger det allmänna att trygga rätten till bostad. Det kan inte tolkas på annat sätt än att staten ska se till så att alla har någonstans att bo. Men att det ska kunna bli verklighet med dagens bostadspolitik framstår alltmer som en falsk förhoppning.

Fram till 1990-talet gick det att förlita sig på att allmännyttan, alltså de kommunalt ägda bostadsbolagen, kunde svara mot behovet av bostäder. Men sedan dess har allmännyttan genomgått en successiv förändring.

Enligt lagen ska de kommunala bostadsbolagen numera arbeta efter affärsmässiga principer. Samtidigt kvarstår lagstiftningens kravatt allmännyttan ska erbjuda ”goda bostäder för alla”. De dubbla påbuden hanterar de kommunala bostadsbolagen på varierande sätt. Uppdrag och lagstiftning tolkas olika beroende på vilka partier som styr kommunerna, men också beroende på bolagens struktur och kultur.

En del allmännyttiga bolag väljer att locka till sig höginkomsttagare genom ökade krav på vilken inkomst den som ska få en bostad ska ha, och dyra nybyggen i attraktiva lägen. Men om inte allmännyttan är tillgänglig för dem som har det sämre ställt, var ska de då bo? I vissa regioner blir hushåll med låga inkomster en sorts Svarte Petter som skickas mellan kommunerna.

Andra kommunala bostadsbolag har valt en annan väg. De ställer lägre krav på dem som söker bostad och bygger bostäder som fler kan ha råd med. Men då uppstår ett annat problem. Det kommunala bostadsbolaget blir ofta det enda som accepterar låginkomsthushåll och riskerar därmed att utvecklas till ett bolag som bedriver social housing, det vill säga ett boende för personer som inte kan få bostad på annat håll.

Tillgången på bostäder avgörs i allt högre grad av lokala politiker och företag. De politiska konstellationer i kommunerna som nu växer fram efter valet måste ta bostadsfrågan på största allvar. Två förslag främjar en mer jämlik tillgång på bostäder i kommunerna:

1. Såväl lokala politiker som företag bör ta chansen att utveckla allmännyttan. Det är fullt möjligt att hämta inspiration från de kommunala bolag som kombinerar affärsmässighet med socialt ansvar.

2. De politiker som styr kommunerna bör ställa krav även på privata bostadsföretag. För att skapa balans mellan allmännyttan och den privata hyressektorn kan kommunerna när det gäller tomträtter prioritera företag som bygger till lägre hyror och har rimliga uthyrningskrav.

Men för att förändra den ojämlika bostadssituation som råder i dagens Sverige krävs ett nationellt helhetsgrepp. De politiker som styr landet måste välja vilken utveckling de ska driva. Enkelt uttryckt finns det två alternativ. Det ena innebär att återupprätta allmännyttan genom en kombination av reformer som stärker hyresrätten, till exempel en förändring av bostadsbidraget så att det höjs och tillfaller fler grupper, och en utfasning av de skattelättnader som nu finns för den som äger sin bostad. Rimmar det inte med vad politikerna vill måste dagens modell, där allmännyttan ska vara till för alla, förändras till att vara en variant av social housing.

Det komplicerade parlamentariska läge som nu råder räcker inte som ursäkt för att låta bli att göra något åt den rådande bostadssituationen. Allmännyttan är en viktig byggsten för att alla ska kunna ha någonstans att bo. En början kan vara att utnyttja denna möjlighet.

Martin Grander är forskare i urbana studier vid Malmö universitet och ledamot i den nationella Hyreskommissionen. I morgon disputerar han med avhandlingen For the Benefit of Everyone? The Significance of Swedish Public Housing for Urban Housing.