Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Leave no trace: Far och dotter på drift i USA

"Få amerikanska filmare idag har som Debra Granik en så osentimental och klar blick för de människor som faller genom landets grovmaskiga sociala skyddsnät". Mattias Oscarsson ser "Winter's bone"-regissörens nya film.

Thomasin McKenzie och Ben Foster.Bild: Scott Green

Leave no trace

BIO. DRAMA. USA, 2018. Regi: Debra Granik. Med: Thomasin McKenzie, Ben Foster. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.49.

Portland, Oregon, är ett paradis för hipsters, och ett populärt turistmål för deras befryndade svenskar. Regissören Debra Granik kunde inte bry sig mindre, och riktar både bildligt och bokstavligt sin kamera mot samhällets marginal, ett Portland som annars aldrig hamnar i bild. Där i en park utanför staden bor Will (Ben Foster) med sin trettonåriga dotter Tom (Thomasin McKenzie) under en uppspänd presenning. Fattiga? Nej, pengar är inte det huvudsakliga problemet. Will är krigsveteran från Irak, lider av posttraumatisk stress och får panik av att bo under ett tak och inordna sig i den samhälleliga ordningen. Som nomader flyttar han och dottern runt i skogen, ständigt med myndigheterna i hasorna. De lever på naturen och på de småslantar som de får av att kränga pappans mediciner till andra hemlösa.
Få amerikanska filmare idag har som Debra Granik en så osentimental och klar blick för de människor som faller genom landets grovmaskiga sociala skyddsnät. Precis som i genombrottsfilmen "Winter's bone" (2012) – om fattiga landsbygdsbor på Ozarkplatån i Arkansas – moraliserar Debra Granik inte, varken uppåt eller nedåt. I "Leave no trace" finns inga onda karaktärer i rännstenen som slåss om smulorna, tvärtom mest hyggligt folk. Även enskilda myndighetspersoner och poliser vill bara väl. Samhällskritiken i filmen uttalas inte tydligt, men är uppenbar – i USA finns det hundratusentals krigsveteraner med liknande problem som Wills.
Far och dotter önskar mest att bli lämnade ifred, men vid ett tillfälle tvingas de in i den samhälleliga gemenskapen, och får arbete, skolgång och husrum. Ganska snabbt känner de sig dock lika kringskurna som de julgranar som Will sätts att paketera. Debra Granik gör en rätt elak satir över den andefattiga civilisationen som utgörs av gudstjänster, kafferep och underhållning i form av dansande pensionärsföreningar. Man förstår varför far och dotter flyr till skogs igen.
Tom är till en början obrottsligt lojal med sin pappa, men inser efterhand att hon måste klippa navelsträngen om hon ska utvecklas till en civiliserad människa. Filmen skildrar fint denna smärtsamma frigörelseprocess, särskilt smärtsam då omständigheterna är så extrema.
Filmstilen i "Leave no trace" är avklarnad och jordnära, klipptempot lugnt. Förebilderna är tydligt europeiska socialrealister som de belgiska bröderna Dardenne, även om Debra Granik inte är lika rå och direkt, eller lika komplex vad gäller moraliska dilemman. Här finns ibland en aningen för söt bismak – typisk för amerikansk independentfilm – och en och annan bildmetafor som luktar väl mycket manuskonstruktion. Men som helhet är "Leave no trace" en upplysande och stark skildring av trasproletariatets USA, som sällan ges utrymme på film. Och en sådan här ömsint far-dotter-skildring har hag inte sett sedan Maren Ades "Min pappa Toni Erdmann".
Läs alla artiklar om: Filmhelgen v 43
Gå till toppen