Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

"Skivbolagstänket håller på att dö ut"

Arbetet med stora skivbolag hade negativ effekt på tvillingduon Say Lou Lous musik. Nu släpper de albumet "Immortelle" på egen hand. – Ju mer makt jag har över min egen karriär och konst, desto större chans är det att jag inte behöver utsättas för manligt förtryck, säger Miranda Kilbey.

Tvillingduon Say Lou Lou släpper nytt album. "Vi kallar det pop noir", berättar Miranda Kilbey.Bild: Hanna Franzén/TT
De har tillbringat tjugosju år tillsammans, tjugoåtta om man räknar med de nio månaderna i livmodern, och arbetat ihop i sju. Efter debutalbumet "Lucid dreaming" släpper nu tvillingduon Say Lou Lou sin andra fullängdare "Immortelle", den här gången med en tillhörande kortfilm.
– Det är ett manifest, sedan har det en feministisk agenda. "Immortelle"-agendan är att kvinnor ska få rätten att vara så många olika versioner av sig själva som möjligt, säger Miranda Kilbey.
Till en början ville popduon att albumet skulle utgå från de sju dödssynderna, en tanke som skrotades rätt snabbt. Trots det finns spår kvar av grundidén: "Immortelle" innehåller sju låtar, där den första, "Ana", är inspirerad av Bertolt Brechts "De sju dödssynderna". I filmen skildras Ana I och Ana II från Brechts verk som två systrar, som också är två delar av samma kvinna.
– Vi tyckte att det var intressant att leka med den grejen, att det blir två sidor av ett mynt och att det finns olika delar av en person, säger Miranda Kilbey.
Tanken med kortfilmen var också att det visuella språket skulle vara detsamma som det musikaliska på albumet. Bilden av en kvinnas många olika sidor återkommer i en filmsekvens, inspirerad av ett fotografi från en hysteriaklinik i Paris från sekelskiftet. Där visar en man upp en hysterisk kvinna inför flertalet läkare.
– Det är inte så konstigt att många kvinnor mådde dåligt, fram till 50- och 60-talet lobotomerade man fortfarande kvinnor och gav dem elchocker om de inte passade in. Det som samhället hade bestämt att en kvinna skulle vara var snävt, det är klart att alla inte passade in i den kategorin, säger Elektra Kilbey.
När Say Lou Lou slog igenom blev de sajnade av ett stort skivbolag – och erfarenheten av det har lett till att de nu släpper sin musik själva. På "Immortelle" har de skalat ner allting ännu mer – kortare inspelningstid och färre människor inblandade.
– Tidigare duttade vi runt i tre år, turnerade, spelade in här och var med olika personer, det blev en spretig process, svårt att hitta ett grepp kring hela konceptet, säger Miranda Kilbey.
Att arbeta med ett stort skivbolag såg de som oförenligt med sin egen vision om vad albumet skulle vara.
– För vissa funkar det jättebra utan att det behöver bli en kompromiss, för oss blev det en jättekonstig kompromiss och mer byråkrati än kreativitet. Jag känner inte att jag vill vara en del av det etablissemanget. Det känns bara fel, säger Elektra Kilbey.
Att ta kontrollen över skapandet blev också ett sätt för dem att minska risken för maktförtryck från olika håll.
– Jag tror att skivbolagstänket håller på att dö ut. Jag tror att artister håller på att försöka bli självförsörjande på något sätt, möta publiken direkt i stället för att ha en massa mellanhänder, säger Miranda Kilbey.
– Det blir såklart en fråga om privilegium också beroende på hur man vill göra musik, för vår del var det här det enda sättet vi kunde jobba på, säger Elektra Kilbey.
Fakta

Say Lou Lou

Say Lou Lou består av systrarna Elektra och Miranda Kilbey, båda 27 år gamla. De är döttrar till Steve Kilbey, sångare i The Church och Karin Jansson, som tidigare spelade i punkbandet Pink Champagne.

Deras debutalbum "Lucid dreaming" kom 2015. Nu är de aktuella med albumet "Immortelle".

Fakta

Say Lou Lou om...

...hur föräldrarna Steve Kilbey, sångare i The Church och Karin Jansson, som tidigare spelade i punkbandet Pink Champagne, har påverkat dem musikaliskt.

– Till en början påverkade det oss negativt, att vi inte ville hålla på med musik. Jag kände "usch, ingen vill vara som sina föräldrar", i alla fall när man är yngre. Sedan började det att flippa över till att man blir det ändå. Men i början ville vi absolut inte vara som våra föräldrar, vi ville ha riktiga jobb. Men jag tror att vi med det fick en stark känsla för musik och en stark anknytning till att man vill uttrycka sig, säger Miranda Kilbey.

Gå till toppen