Bostadsforskaren Martin Grander påpekar att de allmännyttiga bostadsföretagen har genomgått en förändring sedan Sverige 2011 fick en ny lag som säger att de ska bedriva verksamheten enligt affärsmässiga principer. En förändring som på sina håll lett till att allmännyttan inte längre erbjuder bostäder till låginkomsthushåll (Aktuella frågor 25/10).

Men i praktiken är förändringen inte så stor, bolagen arbetade redan tidigare i allt väsentligt affärsmässigt. Kärnan i den nya lagen är att bolagen inte får snedvrida konkurrensen genom underprissättning eller göra olönsamma investeringar som ingen privat aktör skulle göra. Det innebär dels att bolagen av sina ägare inte ska ges några särskilda fördelar som gynnar dem ekonomiskt i förhållande till privata konkurrenter, dels att bolagen alltid ska utgå från vad som är långsiktigt bäst för dem.

Lagen hindrar alltså inte bolagen från att ta samhällsansvar och verka för ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling.

Det stämmer som Martin Grander hävdar att lagen tolkas olika i olika kommuner. Allmännyttan har ett stort lokalt handlingsutrymme. Bostadsbolagen styrs av den kommun som äger dem. Det kommunala självstyret innebär att bolagen får olika direktiv utifrån lokala förhållanden och de lokala politikernas ambitioner.

Som jag ser det ska allmännyttan bygga och förvalta hyresbostäder för alla. Med alla menar jag hushåll med låga inkomster, hushåll med medelinkomster och hushåll med höga inkomster. Det har också sedan 1940-talet varit den kanske viktigaste poängen med den svenska allmännyttan och gör den unik i världen.

Min uppfattning stämmer väl överens med vad som står i regeringens proposition om Allbolagen och som antogs av en bred riksdagsmajoritet 2010. Här sägs tydligt att i det allmännyttiga syftet med ett kommunalt bostadsföretag ingår både att tillgodose bostadsbehov för grupper med särskilda behov eller som av olika skäl har en svag ställning på bostadsmarknaden, och att tillhandahålla ett varierat bostadsutbud av god kvalitet som kan attrahera olika hyresgäster.

Kommunerna har enligt lag ansvar för bostadsförsörjningen. I sina allmännyttiga bostadsföretag har kommunerna ett fantastiskt verktyg för att ta detta ansvar. Viktigt är tydliga och långsiktiga ägardirektiv liksom att kommunerna har en fortlöpande dialog med bolagen.

Precis som Martin Grander anser jag att allmännyttan måste utvecklas. Bostadsföretag som framgångsrikt kombinerar affärsmässighet med socialt ansvar ska inspirera andra samtidigt som kommunerna bör ställa krav även på privata bostadsföretag. Jag ser gärna också att privata aktörer inspireras av allmännyttans arbete.

Samhällsutvecklingen ställer allmännyttan inför stora utmaningar. Det saknas bostäder, framför allt i växande städer och regioner. Byggpriserna har ökat kraftigt, men bostäderna måste vara överkomliga för medel- och låginkomsttagare. På Sabo arbetar vi därför på olika sätt med att pressa priserna.

Flera allmännyttiga bostadsföretag har under senare år också sänkt, och i några fall tagit bort, inkomstkraven på nya hyresgäster.

Det behövs ett helhetsgrepp i bostadspolitiken. Att allmännyttan står för bostäder där alla ska kunna bo är tveklöst att föredra framför ett alternativ till socialbostäder, det vill säga ett boende för personer som inte kan få bostad på annat håll. Men det kräver bland annat rättvisa villkor mellan upplåtelseformerna äganderätt, hyresrätt och bostadsrätt och att nivån på bostadsbidraget höjs så att det står i rimlig relation till dagens hyresnivåer.

Allmännyttan är en viktig byggsten för att alla ska kunna ha någonstans att bo. Jag uppmanar Sveriges kommuner att utnyttja det verktyg som allmännyttan utgör.

Anders Nordstrand är vd för Sabo, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.