Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tor Billgren: Glöd uppstår mellan dansare och robot

Tor Billgren ser två föreställningar som undersöker människans förhållande till maskinen.

På bilden: Ludvig Daae och Alex.Bild: Chrisander Brun <
Självgående tåg har varit en realitet på andra sidan Öresundsbron i många år och robottekniken gör enorma framsteg. Det senaste är robotar som målar porträtt, som säljs för stora pengar (se Linda Fagerströms kommentar den 24/9). Så det är inte märkligt att den mänskliga interaktionen med maskinerna utforskas inom konsten.
Just nu pågår två dansföreställningar där robotar framträder med människodansare på olika håll i landet. Robin Jonssons ”The most human”, som besökte Dansstationen i Malmö i veckan, och Fredrik Benke Rydmans uppsättning av Igor Stravinskys ”Våroffer”, som dansas för utsålda hus på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm månaden ut.
Det är två väldigt olika robotar som uppträder. I ”Våroffer” är det den urstarka industriroboten IRB 6620, som till vardags jobbar med svetsning inom industrin. Stjärnan i ”The most human” heter Alex (ibland ersatt av Ayo), och har utvecklats vid institutionen för datavetenskap på Linköpings universitet. Den är stor som en tvååring och rör sig häpnadsväckande människolikt, tillsammans med dansaren Ludvig Daae.
"Våroffer" i koreografi av Fredrik Benke Rydman.Bild: Håkan Larsson
Båda föreställningarna vidrör frågor om människans förhållande till maskinen. Alex/Ayo intar rollen av en lekkamrat som nyfiket och vetgirigt utforskar människovärlden och kulturen, den interagerar med publiken och citerar ”Hamlet” och ”Blade Runner” i sin gulliga slutmonolog. Vissa armrörelser skapar associationer till Kraftwerks scenrobotar.
IRB 6620 har en mer ambivalent funktion i ”Våroffer”. På ytan verkar det som att den stöttar och tar hand om dansaren i deras ofta vilda duett. Den ger honom vatten och utför välgörande laserterapi på hans slitna kropp. Men det är inte så harmoniskt som det verkar. ”Våroffer” är ju ingen trevlig historia, utan handlar om hur en person drivs att dansa sig till döds av en hetsande mobb. Roboten är ute i samma ärende. Den behandling och avlastning den erbjuder dansaren, syftar ju bara till att han ska orka pressa sig bortom bristningsgränsen. Här finns en samhällskritisk nerv och en varning: Ta gärna hjälp av maskinerna, men låt det inte leda till att vi sliter ut oss på andra sätt.
Föreställningarnas tyngd ligger dock inte huvudsakligen på det filosofiska, utan på det estetiska och tekniska. ”The most human” är mer en uppvisning av olika trick som Alex/Ayo kan göra, än ett sammanhållet verk med tydlig linje. Största behållningen är den unheimlich-känsla som uppstår när något som ser ut som ett ömtåligt litet barn, rör sig maskinellt, vuxet och metodiskt.
IRB 6620 har inget människolikt över sig alls, men kan locka fram emotionella reaktioner på samma sätt som Star Wars-robotarna R2-D2 och BB-8 kan få en biopublik att lägga huvudet på sned och utbrista ”Aaaaw”.
Båda föreställningarna är imponerande uppvisningar i hur häftigt och snyggt det kan bli när välprogrammerade och välkoreograferade rörelser harmonierar, och hur hett det kan bränna till när det uppstår glöd mellan dansaren och roboten.
Samtidigt framgår det tydligt hur långt vi befinner oss från meningsfull och intellektuell interaktion med robotar och smarta datorer i verkligheten, utanför konstens arenor.
"The most human" dansas även ikväll, onsdag.
Gå till toppen