Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Låtar som lindrade smärtan

Håkan Engström närmar sig Lars Bygdéns sorgearbete försiktigt.

Bild: Jessica Gow/TT

Lars Bygdén

ROCK. Dark companion

Går det att recensera ett sorgearbete? Nej. Men det går att skriva detta:
Det fanns en busig struttighet i Lars Bygdéns äldre alster, från tiden i bandet Thousand Dollar Playboys och framåt, som jag aldrig kunde förlika mig med. Det mesta lät som en ploj. Men med det påtvingade allvaret verkar hans sinnen ha skärpts, inte grumlats. Pennan har vässats.
Lars Bygdén skrev och spelade in dessa låtar under de fyra år då hans cancersjuka fru tog ett utdraget farväl. De uttrycker inte bara den bottenlösa sorgen när allt hopp är ute, utan också osäkerheten, villrådigheten, strimman av hopp som när som helst kan vändas till förtvivlan. Sällskapet i albumtiteln är det terapeutiska låtskrivandet som sådant, processen som gett honom någon sorts kontroll över känslorna och realiteterna.
Musikaliskt ligger han nära Nick Cave, nära Christian Kjellvander. Vi hör tungrodda ballader, sparsmakade och ibland med mörka stråk av cello. I "We're not about to fall apart" är alltsammans fullt ut övertygande. Nästan lika bra är den lättare "Skandinavia", med en sävlighet som David Gilmour kunnat falla in i.
Gå till toppen