Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Drömmen blir till verklighet

Trots dåtidens unkna anda tecknade Odilon Redon androgyna kvinnor som sällan var sexfantasier. Thomas Millroth ser en strålande utställning som visar hur Redon skapade nya bildvärldar långt före surrealisterna.

Odilon Redon, "Cyklopen", cirka 1914.Bild: Rik Klein Gotink

Odilon Redon

KONST. Into the dream, Glyptoteket, Köpenhamn, tom 20/1.

Odilon Redon (1840-1916) verkade under en tidsanda av bohemliv och ständigt nya moden inom konsten. Men han hoppade över både krogen, de självutnämnda genierna och den senaste konsten. Hans tidsanda bestod av upptäckter som evolutionen, mikrober, bakterier och människans själsliv med Freuds drömtydning i centrum.
Med ett suveränt manér som han lärt av renässansens mästare blandade han de nya tankarna med bibliska och antika myter till en fantastisk, aldrig tidigare sedd bildvärld. Hans version av Darwin i mappen ”Les Origines” är hialös. Först kommer ett gulligt djur som tycks säga ”mu” och i nästa blad undrar han om det första ögat satt i en blomma. Denna ögonplanta blev sedan något av ett ledmotiv i hans värld befolkad av cykloper och andra enögda.
Redon smälte samman yttre och inre, verklighet och dröm. Ofta fick han, som i fallet med Darwin, idéer från framsteg inom vetenskap och teknik. Och naturligtvis låg den militära användningen av luftballonger för att spionera på fienden bakom hans berömda litografi av ett huvud som stiger till väders med ett mindre huvud i korgen. Men så enkla fakta förklarar förstås inte magin. Det gör däremot hans svärta som han bearbetade med alla medel, skrapade, gnuggade, och i en teckning upptäckte jag till och med ett skoavtryck. Och detta långt före Max Ernst och surrealisterna.
"Tête de martyr", kolteckning, 1877.Bild: Rik Klein Gotink
Redon försjönk under fyrtio år i svärtans skimrande skyar innan han började använda färg. Egentligen var det sak samma vilket, för amatörviolinisten Redon handlade det om att skapa musikaliska klangvärldar. Tidens dominerande kompositör var Richard Wagner med sina väldiga allkonstverk till operor. Men trots några teckningar av Brynhild var Redon inte wagnerian. I likhet med många landsmän längtade han säkert efter nytändning i den franska musiken. Och han fick uppleva det, sedan vännen Claude Debussy hänfört lyssnat på den javanesiska gamelanorkestern på världsutställningen i Paris 1889. En uppenbarelse av stillastående stigande rörelser med ett magiskt skimmer som påminner om Redons teckningar. De två vännerna delade intresset för antika myter och snart kom Debussys epokgörande ”En fauns eftermiddag”.
Redons fantasier kring Brynhild var förresten mycket olika tidens föreställningar om den germanska sköldmön. Liksom många av hans unga kvinnor och män var hon mer androgyn än krigisk. Han lät Salome posera närmast tankspritt med Johannes Döparens vackra huvud. Och tecknade många avhuggna skallar av Orfeus och olika martyrer, alla undersköna bortom könets begränsningar.
Glyptoteket har lyckats genomföra utställningen med drömmen som tema. I olika rum får den nytt ljus genom teman som vetenskap, svärta, samtida kolleger. Genomgående visas också verk ur museets egna samlingar i nära dialog med Redon. Det är mycket fantasieggande. Men i rummet kring musiken är det stopp. Här reser sig Eugène Delaplanches (1836-1891) skulptur av en kvinna som låter kläderna glida av kroppen medan hon håller fiolens hals i ett fast grepp och med bestämda tag rör stråken fram och åter. Så såg tidens misogyna salongsporr ut. Totalkrock med Redon: Med få undantag är hans kvinnor inga sexfantasier i dåtidens unkna anda. Tecknarnerven tog sällan hänsyn till kön.
Det finns ett oväntat spår från Redon in i vår tid. Då han 1913 visades på The Armory Show i New York påpekade Marcel Duchamp: ”Om jag skulle peka ut min egen utgångspunkt skulle jag peka på Redons konst.” Sambandet är självklart: humorn, gåtan, det androgyna, och att båda var lika besatta av ögat. Och visst är kvinnotorson i Duchamps sena verk ”Étant donnés” ett eko av Galatea i Redons ”Cyklopen”. Genom en gåtfull glipa låter Duchamp oss skymta en kvinna i märkligt perspektiv. Men om vi föreställer oss scenen som en inre syn genom cyklopens enda skelande öga mot den vilande havsnymfen är det inte svårt att bli övertygad om kopplingen. Jag tvekar inte, då jag påstår att Duchamp i sitt sena verk sände en hälsning till Redon.
"Into the dream" är en strålande utställning där Glyptoteket än en gång väcker liv i och kastar oväntat ljus över en klassiker.
Gå till toppen