”Kortromanen Cilliman publicerades 1994. Den byggde på ett antal händelser som han hade berättat för mig i olika sammanhang. Sedan dess försvann Cilliman spårlöst, och jag trodde aldrig att jag skulle träffa honom någonsin igen.”

Så skriver Christer Hermansson i ett förord till ”Cilliman i Florens”. Hans krumelur-figur har alltså rört sig envetet i litteraturens marginaler i över tjugo år, som i vägrenen på en allfartsväg med mer strömlinjeformade hjältar.

I uppföljaren får vi bland annat lära känna den unge Cilliman, som inte skiljer sig nämnvärt från den äldre. "Cilliman föddes överraskande. Hans familj hade en egen bärgningsbil. Dessutom var Cilliman tidigt begåvad.”

Han älskar persienner och målar ett fönster utan att veta varför. När hans mor fyller jämnt vill han skrämma henne ”med något pluralistiskt”. Långt senare blir han åthutad i Berlin av en rättskaffens dam för att han gäspar utan att täcka för munnen. Han önskar att hans liv hade samma lyster som temperamålningarna på Uffizierna i Florens, men inser att det är lika smutsigt och illaluktande som stadens bakgator.

Rafflande läsning, med andra ord, för alla som skyr den självhögtidliga tendensen att insistera på omedelbar mening. Personerna i Hermanssons vid det här laget sexton böcker är samtliga ättlingar till de som förknippas med absurdismen. Herr Plume hos Henri Michaux. De lakoniska luffarna hos Beckett. Mest absurd av dem alla är Cilliman. ”Cilliman uppfattas för det mesta som dilettantisk, konstant instabil och rejält opålitlig. Därom verkar faktiskt alla vara överens.”