Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Utan gränser i murens stad

Nina Lekander.Bild: Elisabeth Ohlson Wallin

Nina Lekander

Trosbekännelser. Norstedts.

SVT:s programserie ”Klimakteriet – det ska hända dig med” är inte ensam om att just nu diskutera övergångsåldern. Efter mensaktivismens landvinningar ”tycks klimakteriet ligga som en svettdroppe på allas överläppar”, konstaterade Dagens Nyheter nyligen, och räknade upp böcker, radioprogram och essäer.
Till en av de mer vildsinta i floran skulle man kunna lägga kulturjournalisten och författaren Nina Lekanders ”Trosbekännelser”. Boken, som tar vid där den självbiografiska ”Hästar, män och andra djur” (2012) slutade är en frejdig och associationsrik berättelse om hur kärleken, och inte minst begäret, kan blomma upp – explosionsartat, ska det nog tilläggas – även efter fyllda 50.
På en begravning 2012 träffar Nina Lekander den i Berlin boende Hans. Den gamla klyschan kärlek vid första ögonkastet inträffar. Det blir sedan inte mycket fler klyschor än så i det som nog närmast kan beskrivas som en erotisk tankebok. Lekander och hennes nyfunna kärlek ger sig ut på en nyfiken, gränsupplösande jakt på sexuella upplevelser i den tyska huvudstaden. Det rinner och savar, hål penetreras i både manliga och kvinnliga kroppar, maktrelationer testas och växlas, liksom kläder, läder och diverse redskap inköpta på några av Berlins många bekanta fetischbutiker.
Klubbarna KitKat, Berghain och den då omåttligt populära men numera insomnade queerklubben Homopatik passerar revy.
Jag har länge efterlyst en berättelse om det samtida Berlin som lyckas fånga staden och dess människor mitt i den just nu smärtsamma transformationen till vilken västeuropeisk huvudstad som helst. Jag hade inte räknat med att stöta på en kåt, svensk 50-plussares äventyrliga skildringar i mitt letande.
Mellan liggen far Nina Lekander, rotad i 70-talets vänsterrörelser, ut i associativa betraktelser av olika samtidsfenomen med ett liberalt, stundtals konservativt perspektiv. Hon gör ner porrmotståndet, rör sig vigt mellan olika resonemang om kvinnligt och manligt, läser Svenska Dagbladets ledarskribenter med behållning och kallar kampanjer som #prataomdet för fjösiga aktioner mot missförstånd och husfridsknull. Samtidigt som hon hyllar #metoo.
Det finns på det hela taget en oberäknelighet och avsaknad av ängslighet i ”Trosbekännelser” som är uppfriskande.
”Feministiskt eller inte … Den som kan reglerna får också bryta mot dem”, skriver Lekander när hon på sin älskades uppmaning väljer att raka av sig all kroppsbehåring.
Särskilt i början av läsningen stör jag mig på det som jag tycker är en pladdrig och klämkäck ton i boken. Ordval som ”pyttsan” och ”hela konkarongen” dyker hela tiden upp, ställer sig i vägen och gör språket töntigt. Möjligen är detta en misogyn och patriarkalt kodad reaktion hos mig på ett särskilt kvinnligt skrivande. Jag är osäker. Men Nina Lekander får mig i alla fall att tänka tanken.
Gå till toppen