Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

När andra blev socialister blev han präst

Maria Küchen läser en profetisk gigant – när andra blev socialister blev han präst. Bengt Pohjanen beskriver sin andliga väg från 1968 till idag.

Bengt Pohjanen

Gränsgångare -68. Norma.

Bengt Pohjanen föddes 1944, bor i dag i Överkalix och författar på sina tre språk meänkieli, finska och svenska. Sedan debuten i trettioårsåldern har han publicerat mer än femtio böcker, pjäser och översättningar.
Hans nya bok är en självbiografi. Med sälta och driv skildrar Pohjanen hur han utbildar sig till teolog i Lund samtidigt som 1968-revolten pågår. Snart nog återvänder han till Tornedalen för att göra tjänst som präst, men hamnar så småningom i konflikt med svenska kyrkan och konverterar till ryskortodox tro.
Hans väg genom decennierna är gropig men han kör frejdigt och fort. Kraften tycks outtömlig. Gruset sprutar om författardäcken när Pohjanen tar ännu en kurva.
”Det är det politiserade kyrkospelets tid” konstaterar han om det tidiga sjuttiotalet. ”I Lund framförs gatukyrkospel för de fördrivna och de fattiga. Nu har jag en fördriven konfirmand, vars familj på tio personer kastats ut ur sitt hem.”
Han är nyutnämnd pastorsadjunkt i Pajala församling. Skillnaden smärtar mellan verkligheten i Tornedalen och Lunds radikala teater. Pohjanens 1968 var ett annat än det 1968 som vanligtvis presenteras.
Andra studenter och unga teologer blev socialister, själv sökte han sig till KDS. Andra försökte förgäves framstå som arbetare, själv blev han med sitt finskklingande namn tagen för arbetarklass och immigrant utan att vilja det.
Att vara tornedaling – varken svensk eller finsk, omöjlig att foga in i mallar – innebar i lärdomsstaden Uppsala att varken bli sedd eller förstådd, att stukas. I Tornedalens kultur- och kyrkoliv framstår Pohjanen däremot som en stark motor, älskad av många, avskydd av andra.
Mellan raderna i hans självbiografi skymtar en bildningsgigant. Stilen drivs av febrigt profetisk energi. Om Pohjanens språk kan sägas samma sak som han skriver om Tornedalen:
”Tornedalen gränsar inte till Finland, utan till Gud”.
Gå till toppen