Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Vindlande om litteraturens förhållande till barn

Det är inte en olycklig barndom som skapar en god författare, utan en lycklig, menar författaren Kristoffer Leandoer. Victor Malm läser hans skickliga kartläggning om barn och barndom.

Kristoffer Leandoer är författare, översättare och litteraturkritiker.Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Kristoffer Leandoer

BOKEN. Barn – Paradiset och flykten därifrån. Pequod Press.

Jag tänker ofta att barndomen är svår att intressera sig för, men förmodligen är tanken mest en reflektion av hur gammal jag är eller tidpunkten i livet jag befinner mig vid: nyss vuxen, nyss självständig, på väg att kliva från universitetet till det som i folkmun kallas arbetslivet. Inte konstigt, tror jag, att man då ser med visst behag på att barndomen är förbi, att det blir en period som man uteslutande ägnar tankar i terapifåtöljen, för att man är ledsen och någon ställer frågor.
”Alla anekdoter och barndomsminnen blir i efterhand betydelsebärande, tyngda av alltför mycket framtid”, skriver dock Kristoffer Leandoer i sin nya essäbok ”Barn” och fortsätter: ”De ska bevisa det vi redan vet.”
Är det sant?
Är historierna och minnena – fragmentariska, till stora delar glömda – som jag sitter där i den terapeutiska fåtöljen och berättar något som jag delvis uppfinner för att svara på psykologens ­irriterande frågor? Leda mig fram mot ett svar som jag anar att hon vill ha? Att Virginia Woolf, som Leandoer berättar på ett ställe, var ”aktivt ointresserad” av Freuds idéer har, eller hade, jag full förståelse för. Samtidigt: det var först när jag ignorerade alla mina brådmoget arroganta föreställningar om psykoterapi som den fyllde en funktion, hjälpte mig.
Men var det jag sa då bara en berättelse? Fiktion? Ja, ett sätt att säga något som på en gång var sant och påhittat – litteratur? Jag vet inte riktigt, men som min initiala skepsis släpper och jag tränger en bit in i Leandoers essä, märker jag att hans vindlande kartläggning och diskussion av den moderna litteraturens förhållande till barn och barndom får mig att tänka, se på mig själv, utvärdera vad det här att ha blivit vuxen egentligen inneburit.
Det är inte en liten sak.
Mångförslagne Leandoer är en av våra skarpaste, mest grundligt belästa, essäister. Böckerna ”Huset som Proust byggde” och ”Mask” är moderna klassiker i genren, inte minst eftersom de är skrivna med ett säreget existentiellt tryck: inte bara lättillgängliga, folkbildande studier av fransk modernism och litterära pseudonymer, utan dessutom uppfordrande och lärorika texter om relationen mellan liv och litteratur – ja om att leva, läsa och leva läsande.
Boken bärs av en tes som jag både gillar och har svårt att, för egen del, skriva under på: barndomen är ett paradis, med kvalifikationen att ett paradis per definition är något förlorat, vilket vill säga: barndomen i litteraturen har lite med riktiga barn att göra. Den skapas av författare som längtar tillbaka, inte vill vara vuxna. Leandoer drar en ganska underbar slutsats från detta. En lycklig barndom, skriver han, är den starkaste konstnärliga drivkraften – eftersom den har gått förlorad.
Nog ligger det mer intressant i en sådan tes än det gör i kulturens pseudofreudianska klyscha, som gör gällande att författare skapas av en olycklig barndom, för att bearbeta trauma, sorg, utsatthet. I Leandoers framställning pekas istället litteraturens likhet med barndomens lekar ut, ja som vore det att skriva skönlitteratur att fortsätta befinna sig i det där fantastiska gränslandet mellan inbillning och verklighet, lämnat i det gråa vuxenblivandet.
Boken innehåller dock mycket mer än generella teser. Leandoers essäer behandlar ett brett författargalleri – ett utsnitt: Rupert Brooke, T H White, Marguerite Duras, Charles Dickens, Georges Perec – och även om det infallsrika skrivsättet ibland riskerar att få ytliga associationer som resultat, är han en ovanligt skicklig, nyfiken och generös läsare. Som mer än något annat får mig att vilja ta ledigt, gå till biblioteket och beta av samtliga verk som finns samlade på den digra litteraturlistan.
Gå till toppen