Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Livet mellan raderna

Rachel Cusk trollbinder Lars-Håkan Svensson med humor, allvar och vindlande monologer.

Rachel Cusk föddes 1967 i Kanada men bor numera i Storbritannien.Bild: Siemon Scamell Katz

Rachel Cusk

BOKEN. Transit. Översättning Rebecca Alsberg. Albert Bonniers förlag.
Den brittiska författaren Rachel Cusk har inom loppet av några år fått rykte om sig att ha återuppfunnit romanen som konstnärligt uttrycksmedel. Det har skett med den romantrilogi vars första del, "Konturer", utkom på svenska i våras och vars andra del, "Transit", nu också föreligger i svensk översättning. Själv gick Cusk i mål i våras då den tredje delen, "Kudos", utkom på engelska; även den ska snart bli försvenskad.
När Cusk påbörjade sin trilogi var hon känd för en rad eleganta romaner som fick recensenterna att drömma om Jane Austen och Henry James men också för tre självbiografiska böcker som gav förbehållslösa inblickar i äktenskapliga uppbrott, familjesemestrar i Italien och moderskapets vedermödor. I trilogin gör hon motsatsen. Berättaren, vars liv i grova drag påminner om Cusks eget, fungerar visserligen som sammanhållande länk men hon avstår konsekvent från att utlämna sig själv – eller rättare sagt: hon utelämnar nästan helt sina egna tankar om det skeende hon bevittnar och beskriver.
I stället är det ett antal andra gestalter som kommer till tals, huvudsakligen därför att de råkar komma i hennes väg när hon försöker rekonstruera sitt liv efter en uppslitande skilsmässa: en mäklare, en byggare, två fasansfulla grannar, en gammal pojkvän, en frisör, deltagare i en skrivarkurs, några författarkollegor och en nyligen omgift kusin. Och så ska man nog lägga till ytterligare en stum aktör: den nedgångna lägenhet som berättaren köper och låter renovera. När den så småningom fått nytt golv når hon också själv en punkt där hon så att säga får fast mark under fötterna. Detta sägs inte rent ut men antyds genom att någon oväntat tilltalar henne med hennes namn – Faye – för första och enda gången i boken.
Denna viktiga detalj är en av flera andra som visar att romanen trots sin episodiska, till synes slumpmässiga form faktiskt är omsorgsfullt komponerad. På ytan kan den te sig som ett collage av röster men summan av vad de säger och vissa motiviska omtagningar antyder ett förlopp som läsaren gör klokt i att försöka identifiera och tolka.
Boken börjar med att en astrolog vill hjälpa Faye att uttyda den skickelsedigra ”transit” – passage av himlakroppar – som förestår. Faye antar inte erbjudandet men romanen diskuterar med jämna mellanrum om det är ödet i form av övermäktiga omständigheter eller vi själva som styr våra liv. Vidare säger sig Faye vid flera tillfällen se tillvaron som ett antal scener i ett skådespel som hon betraktar utifrån, på avstånd. Och romanens grundtema är som sagt den ”övergång” som Faye upplever, en övergång som dubblerar den restaurering hennes nedgångna lägenhet samtidigt genomgår och som ackompanjeras av de andra gestalternas till synes orelaterade utläggningar.
Vid flera tillfällen skildrar Faye händelser med anknytning till hennes roll som författare. Hon leder en skrivarkurs, hon handleder en kvinna som skriver en biografi om sin tvillingsjäl, konstnären Marsden Hartley, och hon framträder med två kolleger på en litteraturfestival. Båda har skrivit var sin autofiktion och utgjuter sig både tänkvärt och dråpligt om sina projekt. Cusk har, anar vi, tänkt mycket i detta ämne, men Faye avslöjar inte var hon står. Likväl rör hon en åhörare till tårar med sitt eget bidrag, en berättelse om vars innehåll vi inte får veta ett ord.
”Det jag har skrivit har jag skrivit mellan raderna”, påstod Gunnar Ekelöf en gång. Frågan är om det inte är just detta Rachel Cusk gör. Hon trollbinder läsaren – eller i varje fall mig – med sina vindlande monologer som kompletterar och bryts mot varandra men aldrig uttryckligen kommenteras av berättaren. Med humor och allvar, med intresse för både lågt och högt låter hon ett antal samtida psyken utbreda sig i monologer och samtal som ibland är infogade i ytterligare andra monologer och likt förbipasserande himlakroppar påverka Faye – som emellertid tiger och tvingar läsaren att själv ta ställning till vad alla dessa berättelser är värda. Det är skickligt, originellt och just så absorberande och engagerande som stor konst är.
Gå till toppen