Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Orson Welles oavslutade får nytt liv på Netflix

"En intrikat metafilm om en åldrad regissör på fallrepet som försöker rädda karriären genom att anpassa sig till den nya tidens filmtrender". Michael Tapper ser filmen av Orson Welles, som har slutförts efter drygt 40 år.

John Huston spelar filmregissör i Orson Welles "The other side of the wind".Bild: Netflix
”Vad jag än betraktar så dör det till slut inför min blick.” Så säger sjuttioårige Hollywoodlegenden Jake Hannaford (John Huston) om sin kameras förgörande Medusablick i Orson Welles ”The other side of the wind”. En tidstypisk 1970-talsfilm om en filminspelning som efter fyrtiotvå år på arkivhyllan har fått premiär.
Inspelningen gjordes åren 1970–76 på 8-, 16- och 35-mm, delvis med Welles egna pengar, delvis med finansiering av det Parisbaserade iranska filmbolag som också stod bakom ”F for fake” (1973). Cirka 45 minuter klipptes ihop av Welles. Återstående 77 minuter ur det 96 timmar långa arbetsmaterialet kunde redigeras först när Netflix köpte distributionsrättigheterna 2017. Regissörskollegan Peter Bogdanovich och producenten Frank Marshall – båda medverkar i filmen – ledde slutarbetet med hjälp av Welles manus och arbetsböcker.
Resultatet är en intrikat metafilm om en åldrad regissör på fallrepet som försöker rädda karriären genom att anpassa sig till den nya tidens filmtrender. Det är tidigt 1970-tal, och en nya vågen-inspirerad hippiegeneration har tagit över Hollywood. Hannaford är färdig för elefantkyrkogården om det inte vore för att han – eller snarare legenden om honom – fascinerar tidens cineaster, filmkritiker och unga, filmskoleutbildade regissörer.
Under den sista inspelningsdagen samlar han några tongivande unga namn i Hollywood och i kritikerkåren. Dessutom låter han ett dokumentärkollektiv filma allt som händer. Kanske söker han i dem ett nytt konstnärligt livselixir, likt en vampyr, kanske söker han bara göra reklam för sin nya film: ”The other side of the wind”.
Men det är inte bara Hannaford som kan förgöra alla han betraktar. Gästerna är också predatorer. Hungriga på ett gammalt hollywoodkadaver. Sugna på att plundra det malätna gamla lejonet på hans alla intima hemligheter.
Handlingen blandar de dokumentära bilderna från inspelningens avslutningsparty med Hannafords spelfilm, båda med samma titel. Dokumentären i det gamla normalformatet 1.37:1 växlar i hetsigt klipptempo mellan svartvitt och färg. Spelfilmen i vidfilmsformatet 1.66:1 har ett långsamt konstfilmsberättande med publikfriande naken- och sexscener i ökenlandskap och bland Hollywoodkulisser som parodierar Michelangelo Antonionis symboltyngda, amerikanska fiasko ”Zabriskie Point” (1970).
Welles avskydde Antonioni medan han älskade det gamla Hollywoods stora namn, inte minst John Ford. Därför överraskar det när han låter den pretentiösa spelfilmen vända Medusablicken tillbaka mot Hannaford. Fast med tanke på den självbiografiska undertexten är det inte svårt att se spelfilmens handling som en metafor för hur filmen som lockande älskarinna här förvandlas till en femme fatale som driver sin tjänare Orson Welles i döden.
Visserligen förnekade Welles att ”The other side of the wind” var ett självporträtt, vilket intervjuklipp visar i Netflix-producerade dokumentären om produktionen, ”They’ll love me when I’m dead”. Men det är en orimlighet för alla som kan något om regissören.
Filmen är nämligen späckad med biografiska referenser, från nära vännen Peter Bogdanovichs och beundrande filmkritikern Joseph McBrides karikatyrer på sig själva i rollerna som Brooks Otterlake respektive ”Mister” Pister till paraden av Welles-älskande stjärnregissörer i cameoroller: Claude Chabrol, Dennis Hopper, Paul Mazursky med flera. Samt Susan Strasberg som Welles främsta belackare, vasstungade New York-kritikern Pauline Kael, här kallad Juliette Riche.
Ingen undkommer Medusablicken i ”The other side of the wind”, inte ens Welles själv.
"The other side of the wind" och dokumentären ”They’ll love me when I’m dead” finns på Netflix.
Gå till toppen