2010-talets roman är på vandring. I det förflutna såväl som i framtiden går färden till fots, med dagens flyktingkaravaner som en skugga över berättelserna.

Elin Boardy, till exempel, lägger vår tid som ett skirt raster över digerdödens trettonhundratal i ”Tiden är inte än”, där en kvinna i manskläder vandrar genom den pesthärjade kontinenten. I Jerker Virdborgs ”Sommaren, syster” flyr ett syskonpar till fots i ett vagt framtida Sverige där inbördeskrig råder. Sigrid Combüchen låter de omaka Sidonie och Nathalie slå följe norrut och vandra i veckor genom krigets Europa 1944.

Också norska författaren Merethe Lindströms nya roman ”Nord” är en fotburen road story. Vi befinner oss i slutskedet av ett krig som kan vara andra världskriget, men det postapokalyptiska landskap som målas upp är nästan helt befriat från tidsmarkörer.

Så mycket av det yttre har skalats bort att berättelsen nästan skulle kunna utspela sig när som helst, ja, den väcker snarast associationer till den förödda framtiden i Cormac McCarthys ”Vägen”.

Här finns endast några få detaljer som möjligen, möjligen inte, placerar historien i tiden: marscher, lägervakter, siffror som tatuerats in i huden.

Genom det krigshärjade landskapet följer en ung man kompassnålen norrut, med sikte på ett Nord som kanske inte är annat än en avlägsen dröm. Han träffar på en pojke, uppkrupen i ett träd, som gör honom sällskap. Båda bär de på sina hemligheter. Så småningom plockar de upp ett litet flickebarn, den enda överlevande i en utplånad by.

Vandrarna har inga namn, men ynglingen som är romanens jagberättare har ett kroppsligt särmärke: hans rygg är deformerad och skulderbladen sticker ut, som fenor eller kanske änglavingar. Det har gjort honom till den ständigt annorlunda och trakasserade.

Lika sparsamt som författaren skildrar de yttre förhållandena, lika lite får vi veta om det inre. Lindström reducerar sina karaktärer till konturer, på samma sätt som kriget reducerar människor till det mest basala och fråntar dem deras individualitet. Allt som återstår är trötta, hungrande kroppar: ”Jag är också bara delar av mig själv, bara ögon och öron och ben, eller mindre än det, allt är väg.”

Detta tillstånd frammanar Lindström med en makalöst vacker prosa, på samma gång dunkelt drömsk och glasklart sinnlig. När det svultna barnet fyller munnen med nävar av jord tycker jag mig känna den jordiga smaken.

Men får man alls skriva så här vackert om Europas stora trauma? Förvandla det till myt, till en dovt skimrande saga?

Jag var inte helt övertygad av hur Lindström använde sig av andra världskrigets erfarenheter i ”Dagar i tystnadens historia”, som belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2012 och innebar författarens genombrott. Trots allvaret i hennes berättelse om konsekvenserna av att förtränga det förflutna tyckte jag att minnena av Förintelsen framstod för mycket som en romankonstruktion.

I ”Nord” önskar jag ibland att hon rensat ännu strängare och varit mer återhållsam med tillbakablickarna: just lägerscenerna hör till berättelsens svagaste partier, kanske för att koncentrationslägrens verklighet är för påträngande för att låta sig omvandlas till saga. Lindström är annars oerhört skicklig på att berätta mellan raderna, och så sparsmakad som den är hade romanen tålt än mer ovisshet och mystifiering.