Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ingrid Sommar: Bejaka modernismen!

Det är bättre att välkomna en universell identitet i stället för att vandra tillbaka till en förmodernistisk epok, skriver Ingrid Sommar.

Eduardo Consuegra. Utan titel (Olympiska stadion, universitetsstaden, Caracas, Venezuela. 1950–1951). 2018.Bild: Eduardo Consuegra
Så har Arkitekturupproret slagit till igen. Genom ”priset” till Borlänge som Sveriges fulaste stad – skånska Hässleholm knep också en av topplatserna – har modernitetens arkitektur åter hamnat i skottgluggen. Men det är knappast några nyheter som upproret kommer med. Vad priset pekar ut är de mest förfulade stadskärnorna, det vill säga i princip effekterna av de stora rivningarna sedan 1960-talet och framåt. Ett genom decennierna väl genomtröskat ämne, kan man tycka, där indignationen luftats på alla nivåer och där idealen sedan dess har ändrats avsevärt.
Men på det briljanta lilla galleriet Obra i en av Kockums övergivna verkstäder i Malmö får jag ytterligare en tankeställare. Den just nu aktuella utställningen ”Facsimile” (t o m 16/11) av colombianske konstnären Eduardo Consuegra handlar om modernistisk arkitektur, sedd med latinamerikanska ögon. Hans svartvita målningar av brutalt rätlinjiga byggnader utgår från fotografier, ofta publicerade i latinamerikanska medier på 1950-talet när modernismen slog igenom i länder som Mexiko, Brasilien och Venezuela. Frida Kahlos och Diego Riveras berömda tvillinghus i Mexico City, hans klarrött och hennes djupblått, fanns förstås med när Consuegra talade på galleriet. Men hans hållning till modernismen i Latinamerika är kluven, visar det sig. Den förmedlade ett löfte om en universell identitet, förklarar han. Men en sådan är ju omöjlig. Istället har vi hamnat i ett limbo, där den universella delaktigheten är både frihet och börda.
Onekligen en intressant skillnad. När Arkitekturupproret rycker ut med parollen att vi i Sverige ska återgå till förmodernistiska ideal, eftersom det är så fult med ”lådor” och med material som cortenstål, så handlar tvivlen från den latinamerikanska horisonten om grusade förhoppningar. Om hur modernitetens byggande väckte drömmen om en globalt mer rättvis värld, fri från koloniala skrankor. Ett löfte som inte infriats.
För frågan är ju inte alls isolerat svensk. I USA döptes modernismens arkitektur redan på 1930-talet till The international style, en på många sätt mer relevant etikett än de europeiska som tar fasta på konstruktion och funktion. Modernismens industriella estetik tedde sig annars rätt likartad runt världen, samtidigt som de ideologiska kopplingarna kunde skifta. Rationalismen i Italien stod nära fascismen. Medan tyskarnas inflytelserika Bauhaus fördömdes av nazisterna som Entartete kunst (alltså degenererad konst) och skickade skolans rektorer Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe i framgångsrik USA-exil. I Sverige var funkis, den första vågen av modernistisk arkitektur, direkt förknippad med socialdemokraternas folkhemsbygge på 1930-talet.
Så vill vi verkligen tillbaka till en förmodernistisk identitet? En där vi inte behöver brottas med de universella idealens problematik, kopplad till migration exempelvis. Ett starkt ja här, som Arkitekturupproret står för, betyder som jag ser det en sorts obehaglig nationalism, ja isolationism. Ungefär som att Sverige borde gå ur FN ungefär.
Gå till toppen