Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Låt alunskiffern vila i frid.”

Sveriges otidsenliga och extremt liberala minerallag gör det till ett Klondyke för utländska spekulanter. Det skriver Barbara Wohlfarth, professor i geologi vid Stockholms universitet, och Svante Björck, professor emeritus i geologi vid Lunds universitet.

Skåneleden vid Alunbruket. En fin vandringsled går förbi de gamla slagghögarna och informerar vandraren om de otäcka följderna av den stora gruvnäringen, skriver artikelförfattarna.Bild: Thomas Löfqvist
I höst har företrädare för ett engelsk-australiensiskt företag, Scandivanadium, förklarat att orsaken till att de är intresserade av Skånes och speciellt Österlens geologi är att de vill främja ett hållbart, grönt samhälle. De är ute efter att hitta grundämnet vanadin för att kunna producera långlivade batterier. Men någon analys av hur sådana batterier påverkar miljön har bolaget inte presenterat. Vad händer från brytningen av metallen till att batterierna inte längre används?
En jämförelse: Vem tänkte på att plasten inte förstörs när den introducerades? Det har resulterat i att världens hav idag är hotade.
Österlens geologi är unik med en mångfald av bergarter av olika åldrar som berättar om skilda faser i jordens utveckling. Tillsammans med nedisningarnas effekter formar dessa bergarter nu Österlens böljande landskap.
Vanadin kan hittas i alunskiffer, en av de bergarter som återfinns på Österlen. Alunskiffer avlagrades för cirka 450 miljoner år sedan i ett syrefattigt hav. Många ovanliga spårämnen och metaller anrikades i havets bottenslam och genomgick därefter olika processer innan det blev alunskiffer.
På grund av alunskifferns ovanliga sammansättning har människor under århundraden intresserat sig för den. Till exempel kan man fortfarande se rester av 1700–1900 talens gruvnäring i Andrarum,och många studier har visat att slagghögarna från alunbruket som låg där innehåller farliga ämnen som läcker ut i mark och vatten. En fin vandringsled går förbi de gamla slagghögarna och informerar vandraren om de otäcka följderna av den då stora gruvnäringen.
För ett decennium sedan ledde oljebolaget Shells okunskap till förnyat fokus på alunskiffern. Shell trodde att alunskiffer innehåller utvinningsbar gas och olja. Hade bolaget konsulterat sydskandinavisk geologkunskap hade det insett att projektet var dödfött. Det finns varken utvinningsbar gas eller olja i alunskiffern. Den har under miljontals år utsatts för alltför höga temperaturer under sin vandring genom olika delar av jordskorpan.
Nu står alunskiffern alltså åter i fokus, inte bara för geologer utan för alla Österlenbor, människor som livnär sig på traktens jord, natur och kultur. Scandivanadium vill förutom vanadin prospektera efter järn, bly, zink, koppar, guld och silver enligt ansökan till Bergsstaten, det beslutsorgan inom myndigheten Sveriges geologiska undersökning som har till uppgift att bland annat besluta i ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral enligt minerallagen.
Bergsstaten har beviljat undersökningstillstånd för elva områden, enligt minerallagen. Det kan tyckas underligt att undersökningstillstånd beviljas för alunskifferns metaller och mineraler med tanke på att de förekommer tillsammans med uran, vilket inte längre får utvinnas enligt en förordning från i somras.
Men det är kanske ändå inte så märkligt. Bergsstaten är näringsdepartementets förlängda arm och vill att nya gruvor ska komma igång. Utländska spekulanter och företag främjas så att de kan ta för sig av attraktiva ämnen i Sveriges berggrund. Sveriges otidsenliga och extremt liberala minerallag, samt landets extremt låga gruvavgift (0,2 procent) och låg företagsskatt (22 procent), gör Sverige till ett Klondyke för sådana företag.
Den nuvarande fasen i det som går under namnet Skåne Vanadium Project gäller enbart undersökningstillstånd, bland annat borrningar för att ta reda på djupet till, och tjockleken på, en viss del av alunskiffern med höga halter av vanadin. Men planen är att i förlängningen få tillstånd för att bryta i omfattande skala. Stora, 50–100 meter djupa gruvor som kan förvandla Österlen med sitt rika jordbrukslandskap, sin varierande natur med lövskogar och sina kulturmärkta byggnader till ett landskap präglat av gruvaktivitet.
Genom åren har relevanta myndigheter gravt nonchalerat de kunskaper som finns om alunskifferns geokemiska sammansättning. När alunskiffern exponeras som i ett dagbrott börjar den vittra och då läcker giftiga ämnen ut i mark, åar och grundvatten. Sprickzoner är vanliga i Österlens berggrund, ofta i samband med diabasgångar, och i kontakten med alunskiffer finns grundvattenförande zoner där vattnet kan påverkas av alunskifferns ogynnsamma geokemiska sammansättning. Det kan väl knappast vara svårt att förstå att framtida stora dagbrott påverkar det grundvatten som många på Österlen är beroende av.
Idag debatteras hur kunskap kan bli till nytta för samhället och hur samverkan mellan universitet och det omgivande samhället ska bygga på ömsesidig dialog och kunskapsöverföring. Det leder till bättre forskning och kunskap och till ett bättre samhälle. Kunskapen när det gäller alunskiffern är entydig: Det är en dålig idé att röra alunskiffern.De flesta Österlenbor har förstått det, men lyssnar näringsdepartementet eller Bergsstaten? Eller ger de hellre vika för spekulativ företagsamhet?
Som vi ser det finns det bara ett alternativ: Låt alunskiffern vila i frid, där den så gott som alltid legat ostörd i hundratals miljoner år.

Barbara Wohlfarth

Svante Björck

Barbara Wohlfarth är professor i geologi vid Stockholms universitet.
Svante Björck är professor emeritus i geologi vid Lunds universitet.
Gå till toppen