Ann Lingebrandt läser en ny essäsamling om poeten som fyller hundra år idag.

Hur många ekorrar finns det i Werner Aspenströms poesi? Jag har inte räknat dem, men de skuttar fram lite här och var. I dikten ”Kära ekorre”, ur den sista, postumt utgivna diktsamlingen ”Israpport”, vänder han sig till den avhållna gnagaren som han många gånger tidigare ”med tafatta rader hyllat”: ”Får jag låna din svans några dagar / för att skugga mig mot mörkret?” Än mer gripande blir hans fråga om man vet att dikten kom till på sjukhuset och blev den sista han skrev.

Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.

Det märks också i antologin med Werner Aspenström-läsningar, som kommit ut lagom till 100-årsjubileet och lånat sin titel från en annan ekorrdikt, ”Annorlunda hos ekorrarna”. Här känner sig Elisabeth Rynell manad att mata småfåglarna innan hon slår sig ner vid skrivbordet, för att komma i samklang med poeten och dela hans lycka över det levande: ”Allt flaxet och kvittret”. Peter Törnqvist adresserar ”Aspen” själv i en hyllningsdikt: ”Jag har virrat och darrat mycket, Werner. / Du har då ofta susat mej till hjälpe”.

I antologin borrar sig författarna ner i de enskilda diktraderna och många av de tretton essäerna får närmast formen av ett samtal två poeter emellan. Det gör att det nog inte är en bok främst för den som behöver en introduktion till poeten, utan snarare en samling texter för Aspenströmnördarna. Å andra sidan är det lätt att bli nörd i umgänget med Aspenström.

Aspenström ville öva sig i det verkliga, men att läsa honom är också att öva sig i annorlunda perspektiv. Arne Johnsson skriver fint om hur det mest vardagliga samsas med aningar om någonting annat, något större, som inte behöver ha med en religiös upplevelse att göra. Madeleine Gustafsson fäster sig vid att Aspenström förknippar en ”livlig drömverksamhet” med ett skralt minne. Han ångrar att han plockat fram sparade gamla anteckningar: ”Ett misstag. Jag borde ha tagit lärdom av ekorren som gräver ner sina nötter och glömmer var.”