Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Eva Ström: Werner Aspenström blev en av våra mest älskade poeter

Det har gått hundra år sedan Werner Aspenström föddes. Eva Ström skriver om en poet som fick oss att se vardagen lite tydligare.
Werner Aspenström.Bild: Leif Norell
Idag skulle Werner Aspenström ha fyllt 100 år. Han debuterade som poet 1943 och blev kanske den mest älskade av 40-talisterna, möjligen för att han kom att vistas mer i vardagen än i kosmos. Hans lågmälda diktning var aldrig högspänd och med sina läsare talade han alltid i ögonhöjd. I den berömda dikten om Ikaros och gossen Gråsten tog han talande nog den kvarstannande gossens parti gentemot den högtflygande Ikaros.
Werner Aspenström kom in i mitt liv tidigt. Hans diktsamling ”Om dagen om natten” var den första jag själv köpte. Han blev det lugnande vemodets diktare, och rader som "Intet i mitt liv förklarar/ livets vemod" ströks under och blev ledsagare. Jag beundrade honom med tonåringens hela vördnad, och märkte därför varken humorn eller polemiken i hans dikt. Dem hörde jag först när han själv läste sina dikter, på en gång anspråkslöst och direkt. Nobelpristagaren Wislava Szymborska var en självklar poetisk själsfrände, Tua Forsström och Bodil Malmsten hör till dem han inspirerat.
Aspenström hade i sin lyrik ofta kontakt med sitt ursprung, en torparmiljö i Torrbo i Dalarna. Kymmendö, där han vistades om somrarna, och Södermalm, där han bodde, är likaså hans poetiska miljöer. I hans dikt drar hästar förbi med rimfrost och gnistrande hovar, körkarlar sitter på timmerbergen med vantar stora som snöskovlar, och slädarna kan bära hö och nysågad is. Här finns en stark känsla för förbisedda liv, det glanslöst vanliga där han kunde se underverk och märkvärdigheter, men sparkstöttingen tar spjärn mot hela jordklotet på sin färd mot handelsboden. Känslan för naturen delade han med Martinson och liksom Tranströmer beskrev han en mångtydig tillvaro med drag av mystik.
Werner Aspenström blev motvilligt medlem av Svenska Akademien 1981, men lämnade den i samband med Rushdieaffären. Tidigt diktade han om klimatkatastrofer där noshörningar brinner och om hur Gud aniariskt packar ihop sin ryggsäck. Sinne för proportioner behöll han alltid. I miniatyren rymdes både livskänsla, lovsång och världsförklaring, som i denna korta dikt ”På Djurgårdsfärjan” ur ”Dikter under träden”.
Interplanetariskt!
Rak kurs på Sirius!
Dock först en avskedstur
med Djurgårdsfärjan,
knaprande sig fram
genom vårisen.
Kort resa, lågt bogsvall
knappt värt att nämnas.
Men mycket ska saknas
i tystnadens tystnad.
I en värld av motsägelser, tumult och entydiga sanningsanspråk är det välgörande att läsa Aspenström. Jag mötte en gång hans hustru, konstnärinnan Signe Lund-Aspenström, på tunnelbanan vid Gamla Stan, strax efter Werner Aspenströms död. Hon hade haft sönder sin enda sandal och kom barfota, med skorna i handen, som från en sommaräng på Kymmendö. Scenen kunde ha varit en oskriven dikt av hennes make. På samma sätt fanns i Aspenströms dikt alltid ett annat landskap dubbelexponerat i staden, och kanske även en ytterligare dimension. Som alla stora poeter fick Werner Aspenström oss att se vardagen lite tydligare, lite annorlunda och med flera nyanser.
Gå till toppen