Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Climax: Gaspar Noés dansdrama ett antiklimax

"Om titeln antyder att vi kommer att få bevittna en orgie, så tar allt en oväntad vändning då det visar sig att någon har spetsat bålen med LSD. Det som följer är en hallucinatorisk helvetestripp". Mattias Oscarsson ser den nya provokationen från fransk films enfant terrible.

"Climax".Bild: Njutafilms

Climax

Frankrike, 2018. Regi: Gaspar Noé. Med: Sofia Boutella, Romain Guillermic, Souheila Yacoub. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.35.

Gaspar Noé, fransk films enfant terrible, gästade i dagarna Stockholms filmfestival, och i en intervju med DN passade han på att beklaga sig över att filmkonsten under de senaste 25-30 åren har blivit så konventionell. Det instämmer jag i helhjärtat, och inledningen där regissören refererar till Fassbinder, Buñuel, Pasolini och Cronenberg bådar gott. Eller kanske snarare ont, i en bra mening.
"Climax" utspelar sig år 1996 en natt i en skolbyggnad på franska landsbygden (enligt Gaspar Noé är filmen baserad på en verklig händelse, men jag misstänker att det är en marknadsföringsploj). En danstrupp med ungdomar har övat in en elaborerad koreografi, och ska nu fira med att skåla i sangria. Stämningen är uppsluppen, och kameran zoomar in på smågrupper där det skvallras om sex, sex och sex. Män och kvinnor spanar in varandra. Kvinnor spanar in kvinnor, och män spanar in män. Men om titeln antyder att vi kommer att få bevittna en orgie, så tar allt en oväntad vändning då det visar sig att någon har spetsat bålen med LSD. Det som följer är en hallucinatorisk helvetestripp ner i våld, äckel, övergrepp, incest, mord och självmord. "Climax" är närmast en antidrogfilm.
Visuellt är det ofta strålande, med långa vindlande tagningar som fångar akrobatisk dans till pumpande klubbhits från förr.
Det är också monumentalt tråkigt och repetitivt.
I "Climax" finns inga karaktärer som vi hinner bry oss om innan allt brakar lös, och ingen mer tematisk idé än att visa hur lätt civilisation övergår i barbari. Ungefär som i Noés bästa film, våldtäktsdramat "Irréversible" (2002) – men den hade åtminstone en story. Och drogtrippar, det skildrade han mer anslående i "Enter the void" (2009). Se hellre dem, och se framför allt hans förebilder vars konstnärliga intelligens ligger på en helt annan nivå.
Gå till toppen