Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Psykiatrisk slutenvård

Den stängda dörren

Dörren stängs när vi ber om hjälp. Personalen sitter inne på expeditionen och kollar Youtube. De pratar och skrattar – själv står jag utanför och gråter.

Av:
Kristin NordJessica Ziegerer
|

Så beskriver patienter den slutna vården inom psykiatrin i Malmö.

Hon sa att hon hade svalt en plastsked. Hon svalde ofta saker. Nu stod hon utanför expeditionen och knackade på.
Det dröjde innan personalen öppnade.
När hon berättade om skeden sa de ”Inte nu igen”. Och stängde dörren framför henne.
På avdelning 86 i Malmö ligger rummen längs en korridor och i mitten finns en inglasad expedition. Här har de anställda möten och avstämningar. Patienter som vill något får vänta utanför.
Som den unga kvinnan som hade svalt en sked.
Mia Nässil och Ingrid Lundberg stod bredvid när det hände.
– Hon gick in en sväng till oss på vårt rum eftersom ingen kom, och vi följde med till expeditionen. Personalen öppnade och sa ”Vad vill du då”? Det tog lång tid innan hon fick hjälp och kom till operation, säger Mia Nässil.
Hon och Ingrid Lundberg berättar hur de själva kunde komma med ångest utanför dörren och knacka, utan att någon brydde sig där innanför glaset.
– Jag har aldrig känt mig så liten. Jag tycker att jag är en människa med stor integritet, att jag har civilkurage. Men här kände jag mig som en liten skit, säger Mia Nässil.
Att få människor som varit inlagda inom psykiatrin att ställa upp och öppet berätta om sina erfarenheter är svårt. Men Mia Nässil och Ingrid Lundberg har bestämt sig. De vill inte att fler ska behöva uppleva vad de var med om i början av året.
Mia Nässils första möte med psykiatrins slutenvård har påverkat henne på djupet.
Det var efter en tid med alltför mycket jobb och hög press. Hon hade mått dåligt, både fysiskt och psykiskt. En dag orkade hon inte mer.
Mia Nässils första möte med psykiatrins slutenvård har påverkat henne på djupet.Bild: Peter Frennesson
Med blödande handled körde hon från sin bostad på landet utanför Ystad in till lasarettet.
– Det var ett ganska dåligt självmordsförsök. Jag ville inte dö. Men jag var jättedesperat.
Lasarettet i Ystad skickade henne till den psykiatriska slutenvårdsavdelningen i Malmö. Mia Nässil berättar att hon där möttes av en skötare med benen brett isär och med blå vinylhandskar på händerna.
– Det första hon säger till mig är inte ”Hej, hur mår du?”. Utan ”Har du något hål på hudkostymen?”
– Jag har aldrig varit så rädd förr. Och så möttes jag av detta. Jag kände mig som en intern som kom in och hade gjort något farligt.
Det var ett ganska dåligt självmordsförsök. Jag ville inte dö. Men jag var jättedesperat.
Mia Nässil beskriver hur personalen fick henne att känna sig under veckorna hon låg inlagd på avdelningen.
– Varje gång jag sa något var det som att personalen blev irriterad. Och alla irritationer gjorde att ångesten byggdes på. Som ett betongblock i bröstet.
Det har nu gått en tid sedan Mia Nässil var inlagd. Hon har tillfrisknat och är tillbaka på jobbet, nu som personlig assistent. När hon går igenom sin journal och blickar tillbaka är det stundtals smärtsam läsning.
Hon vill aldrig tillbaka dit, säger hon med eftertryck.
– Det var som Beckomberga på 60-talet. Det sa min 87-åriga mamma när hon kom och hälsade på mig.
När Mia Nässil går igenom sin journal och blickar tillbaka är det stundtals smärtsam läsning.Bild: Peter Frennesson
Mia Nässil står i sitt kök och häller upp kaffe till sin mamma Margit Nässil, som nickar instämmande. Hon har själv erfarenhet av psykiatrin, och utbildade sig till psykiatrisjuksköterska på 1950-talet i Stockholm.
– Jag fick en omedelbar känsla när jag kom för att besöka Mia: Det är något med stämningen. Personalen stod i en klunga för sig själv.
– Det är väl skönast att sitta på expeditionen, precis som det var på min tid. Vi tyckte patienter var jobbiga, säger Margit Nässil.
Apburen. Det är vad Lisa Ragnesund och hennes kollegor kallar expeditionen för.
– Det är ofta när man kommer upp där så sitter patienterna i dagrummet eller inne på sina rum. Och personalstyrkan är inne i sin bur.
Lisa Ragnesund är anställd av Malmö stad som personligt ombud till personer som vill ha hjälp med kontakter inom psykiatrin.
Tidigare i år var hon på besök hos en klient som har ett allvarligt självskadebeteende. Patienten, som under besöket mådde allt sämre, var ordinerad medicin som hon skulle ta när hon fick ångest, för att inte skada sig. Lisa Ragnesund gick därför till glasburen.
Lisa Ragnesund, personligt ombud anställd av Malmö stad, säger att hon ofta märkt att personalen har varit svårtillgänglig.Bild: Peter Frennesson
– Jag knackade. Men hon fick inte medicinen. Personalen sa att de var upptagna och stängde dörren.
Enligt Lisa Ragnesund såg det inte ut som ett möte.
– Alla stod och pratade och skrattade.
Så hon knackade en gång till, sedan en tredje gång. Ingen kom för att hjälpa patienten.
– Det slutade med att hon skar sig i låret. Jag minns att allt var huller om buller. Jag blev upprörd.
Lisa Ragnesund säger att hon ofta märkt att personalen har varit svårtillgänglig. Hon kan förstå att personalen är på expeditionen när de har överlämning. Men hon har avsiktligt sett till att besöka avdelningarna vid olika klockslag.
– Och ändå är de där inne i buren.
Psykiatrin i Malmö har tidigare kritiserats för brister. 2015 visade bland annat en granskning i HD och Sydsvenskan hur patienter kränktes och kallades öknamn. Sedan dess har ledningen gjort en rad förbättringar.
Ändå fortsätter patienter som legat inlagda på avdelningarna att vittna om bristande bemötande från personalen.
Flera patienter berättar om kränkande kommentarer i samband med att patienter skadat sig själva. Gabriella Mårtenson har själv upplevt det efter ett självmordsförsök inne på en slutenvårdsavdelning förra året.
– En skötare, en vikarie, sa: “Ska du försöka strypa dig själv idag igen?” med ett leende på läpparna.
Flera patienter berättar om kränkande kommentarer i samband med att patienter skadat sig själva.Bild: Peter Frennesson
En annan patient, David, har hört personalen kommentera när en tjej skadade sig själv inne på avdelningen där han var inlagd.
– Det lät så här: “Ja det är ju ditt eget fel om du ska hålla på och svälja en massa nålar. Då är det klart att vi inte kan hjälpa dig”.
Patientforum är ett frivilligt samtalsforum inne på slutenvårdens avdelningar i Malmö. Projektet drivs av Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH Skåne, tillsammans med psykiatrin. Samtalsledare, som själva har erfarenhet av psykiatrin, finns på plats en gång i veckan för att patienterna ska kunna uttrycka tankar och åsikter kring vården och miljön.
I minnesanteckningarna från 2018, säger en patient att den aldrig har blivit så bra bemött på ett sjukhus. En annan menar att personalen är bra och sköter vissa situationer på ett “imponerande sätt”.
Men det finns också röster som stärker bilden av att personalen är distanserade från patienterna:
"Ibland sitter det mycket personal och pratar med varandra, de borde prata mer med patienterna."
”Personalen sitter för länge i konferensrummet på kvällarna.”
"En del önskar att frågan ställs hur man mår. Att någon frågar betyder mycket."
Det fanns de som utmärkte sig från resten av personalen på avdelning 86. Mia Nässil och Ingrid Lundberg berättar om sjuksköterskan och de två skötarna på ett av nattpassen som brukade sätta sig ner och fråga “Hur mår du”.
– Det var så skönt, för när de kom kände man sig trygg. Men ingen annan frågade hur jag mådde.
– När jag sa tack, sa de: ”Vi är ju här för er”. Tänk om den inställningen hade kunnat sprida sig till övrig personal, säger Ingrid Lundberg.
Mia Nässil och Ingrid Lundberg var inlagda samtidigt, och började prata med varandra om personalens förhållningssätt till patienterna.
Tillsammans med tre andra patienter formulerade de i januari i år ett kritiskt brev till sjukhusledningen.
I brevet står:
“Dörren stängs när vi ber om hjälp. Här finns patienter med självskadebeteende, manodepressiva patienter, äldre som inte får hjälp.”
”Medpatienter får agera när någon far illa.”
“80 procent av tiden sitter personalen på expeditionen eller deras fikarum.”
”Förvaring - ingen vård”.
– Du kan ju glömma att få uppmärksamhet, säger Agnes Welander, som skrev under brevet och var inlagd på avdelningen samtidigt som Mia Nässil och Ingrid Lundberg.
– Man vågade inte knacka på för man fick bara ett irriterat svar: “Vad är det nu” tillbaka. En gång när jag satt i soffan bredvid rummet tittade jag in och såg att personalen satt inne på hemsidan nelly.com och kollade efter skor och kläder.
Agnes Welander och Ingrid Lundberg säger att de båda hade ett stort behov av samtal. Men de upplevde att personalen inte alls var närvarande för dem.
– De pratade och skrattade. Och där stod jag och grät utanför, säger Ingrid Lundberg.
Det brevskrivarna berättar bekräftas av fler patienter. David har legat inlagd på fyra olika avdelningar de senaste två åren och beskriver det som att personalen drar sig undan, bort från patienterna.
– Glasburen är deras tillflyktsort där de sitter när de inte vill ha kontakt med oss intagna. Jag har sett dem titta på Youtube-videos och hålla på att köpa grejer på Tradera, säger han.
Patienterna beskriver tiden på avdelningen som en enda lång, ofta ensam, väntan.
– Man kände sig som ett instängt djur som inte förtjänade mer. Man blev satt i sitt rum eller framför tv:n för att vänta på att tiden skulle gå till frukost, till lunch, till middag, till läggdags, säger Agnes Welander.
Hans Brauer är verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i Malmö och den som ytterst är ansvarig för vården inne på slutenvårdsavdelningarna. Det var han som tog emot brevet som skrevs under av patienterna från avdelning 86. Han bjöd in dem till ett möte, han säger att han alltid gör det när han får klagomål.
– Jag tar det på största allvar. Och jag återkopplar alltid till den enhet det handlar om.
Samtidigt har han skrivit ett svarsbrev till patienterna. I brevet avfärdas kritiken:
”Expeditionen är en plats där många möten äger rum.”
“Dörren måste ibland vara stängd på grund av sekretessen.”
”Enhetschefen på avdelningen är alltid tillgänglig och synlig för patienterna.”
Martin Hultén, chefsläkare på Psykiatri Skåne och Hans Brauer, verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i Malmö.Bild: Peter Frennesson
Han skriver visserligen att det kan vara stressigt på avdelningen och att personalen inte alltid räcker till. Men att det bland annat beror på att det finns “omvårdnadskrävande” patienter och patienter som har extra tillsyn.
Är man på expeditionen så är det för att man måste. Annars vill jag tro att personalen är ute bland patienterna och jobbar med dem.
Under intervjun vill han inte svara på frågor om brevet, med hänvisning till att han inte kommenterar enskilda patienter. Han pratar istället om hur det fungerar generellt inom slutenvården i Malmö.
– Vi är skyldiga att dokumentera och det görs på expeditionen. Är man på expeditionen så är det för att man måste. Annars vill jag tro att personalen är ute bland patienterna och jobbar med dem.
På expeditionen rapporterar sjuksköterskor och skötare till varandra tre gånger om dagen för att utvärdera behandlingar. De har ronder två gånger i veckan. Dessutom ska personalen dokumentera i patienternas journaler, prata med andra sjukvårdsavdelningar, titta på sina arbetsmejl och beställa mat till patienterna.
Samtidigt säger Hans Brauer att det är ett bekymmer att personalen belastas allt mer av administrativa sysslor. Han berättar om ett projekt där man mäter andelen administrativa uppgifter för att se om den delen av arbetet är för betungande.
– Det är rätt ofta som personalen klagar på att man inte hinner med det man tycker man bör göra, för att den administrativa delen är så stor idag.
Men vad tänker du om att patienter berättar om att personalen tittar på Youtube och olika köpsajter?
– Det får inte förekomma. Är man på expeditionen, då vill jag tro att det är utifrån en anledning.
Patienter vill att någon frågar hur de mår? Vad tänker du kring det?
– Det hade jag också velat, säger Hans Brauer.
Martin Hultén, chefsläkare på Psykiatri Skåne, som sitter med vid intervjun, flikar in:
– Man kanske har blivit frågad. Men på grund av sitt tillstånd så minns man inte om man till exempel är psykotisk. Eller bara glömsk i sin depression.
Cheferna upprepar flera gånger att grundprincipen är att det alltid ska finnas minst en anställd ute bland patienterna.
Men Lisa Ragnesund, som besöker patienterna i egenskap av personligt ombud, ger en helt annan bild:
– Där är inte alltid en av personalen är ute på avdelningen. Inte på 84:an och 86:an, säger hon.
”Har du fått medicin föreskrivet ska du få den när du behöver det, när symptomen kommer. Annars hinner det dåliga måendet bara eskalera” säger Lisa Ragnesund.Bild: Peter Frennesson
Varför finns det så olika bild här?
– Antagligen tror cheferna att personalen följer direktiven. Men det är inte så i verkligheten, säger Lisa Ragnesund.
Hon skulle önska att personalen slutade låta patienterna stå och vänta utanför glasburen.
– Har du fått medicin föreskrivet ska du få den när du behöver det, när symptomen kommer. Annars hinner det dåliga måendet bara eskalera.
Hon jobbade själv på en rättspsykiatrisk klinik tidigare, där hon ofta bad patienter vänta, oavsett om hon hade tid eller inte. Flera år senare träffade hon en tidigare patient på stan som berättade hur negativt det hade påverkat henne. Mötet fick Lisa Ragnesund att inse att väntan kan vara skadlig.
– Hon sa till mig: ”Om du bara hade satt dig ner och pratat med mig så hade jag kunnat hålla mig kvar i verkligheten.” För när den här patienten väl kom till oss var det för att hon mådde så dåligt och bara behövde prata med någon.
Monica Soto Persson har jobbat som skötare inom psykiatrin i Malmö sedan 1994. Hon säger att arbetet har förändrats ”enormt mycket”.
– När jag började satt man ned mer med patienterna och pratade. Nu har vi så mycket administration. Mycket dokumentation, som tar tid från patienterna.
Inne på en sluten psykiatrisk avdelning i Malmö.Bild: Privat
Dessutom är det högt tryck på avdelningarna. Femton vårdplatser tvingades stänga tidigare i höstas.
– Häromveckan hade vi tjugo patienter på sjutton platser. Vi försöker lösa situationen, genom att tillfälligt sätta in en extra säng i ett rum.
Men trots stressen känner hon inte igen den bild som patienterna ger.
– Jag kan bara uttala mig om hur det är på min avdelning, 83. Här är vi noga med att säga till de timanställda som kommer hit att de inte bara kan sitta och dricka kaffe, de måste vara ute på avdelningen också.
Stressen är stor och vi är för få och patienterna för många.
Psykiatrin har just nu stora problem med personalbrist. Sjuksköterskorna är den yrkesgrupp som är svårast att rekrytera. Bemanningsanställda hyrs in för att fylla luckorna i arbetspassen.
Fackförbunden Vårdförbundet och Kommunal beskriver en tuff arbetssituation för personalen.
– Stressen är stor och vi är för få och patienterna för många, säger Jon Davidsson, huvudskyddsombud på Vårdförbundet i Skåne.
Det ökade administrativa belastningen skapar en stress att inte hinna med. Och det är särskilt tiden med patienterna som påverkas.
– Man hinner inte med de ordentliga mötena när man faktiskt har tid att sitta ner och prata med patienterna, säger Gisela Landgren.
Vad mår en patient inom psykiatrisk heldygnsvård bäst av? Jenny Molin har ett svar: Tid tillsammans med personalen.
– Psykiatrisk omvårdnad kan inte ske på distans. Det krävs närhet, vi måste prata med patienterna.
Jenny Molin är specialistsjuksköterska med lång erfarenhet inom psykiatrin. Hon är också forskare i psykiatrisk omvårdnad vid Umeå universitet. Hon har undersökt vad som händer på avdelningar som har infört Tid tillsammans, en så kallad omvårdnadsintervention som innebär att personalen under en timme per dag fokuserar på gemensamma aktiviteter med patienterna utan att samtidigt ha andra arbetsuppgifter. Det kunde handla om promenader, att måla eller spela pingis.
– Ganska snabbt uppfattade patienterna att det var deras tid. De kände sig väldigt bekräftade, och gränserna mellan “vi och dem” försvann.
Jenny Molin har de senaste åren genomfört studier på psykiatriska avdelningar i norra Sverige, där hon intervjuade patienter och personal om vardagen.
Psykiatrisk omvårdnad kan inte ske på distans. Det krävs närhet, vi måste prata med patienterna.
Den verklighet som patienterna beskriver i hennes avhandling, stämmer mycket överens med den bild som patienter som varit eller är inlagda inom psykiatrin i Malmö ger.
– Det patienterna beskriver i min studie är absolut inget man vill ska förekomma, säger Jenny Molin och fortsätter:
– Man upplevde att personalen var osynlig och att man själv var osynlig för personalen, som spenderade en hel del tid inne på expeditionen och därför var svåra att kommunicera med.
Bild: Peter Frennesson
Jenny Molin menar att det är mycket svårare att återhämta sig om man får alltför mycket tid med bara sig själv. Då ligger man och tänker på det som varit jobbigt. Tvärtom, menar hon, behöver man få hjälp att fylla dagarna med annat.
– Att hitta en gemenskap med personalen är viktigt. Det kan räcka med ett samtal på 5-10 minuter, om det är ett samtal med bra kvalitet.
När personalen intervjuades framkom det att många hade såväl kompetens för som visioner kring den vård de ville ge. Men att det fanns många hinder. Ett var den stora mängden administrativa arbetsuppgifter. Ett annat hinder handlade om det kaos som kan uppstå på en avdelning. Att personalen upplevde att de behövde “släcka bränder”.
Men det problematiserar Jenny Molin i sin avhandling.
– Frånvaron av interaktion mellan patienter och personalen bidrar till ett kaos. Det är min hypotes: Om man är nära varandra uppstår inte kaoset på samma sätt.
Psykiatrin i Skåne anmäldes förra året 134 gånger till Ivo.
– Det är inte bra om vi har många klagomål. Men psykiatri är också en specialitet där det är lätt att bli missförstådd, säger chefsläkare Martin Hultén.
– Och det är enda specialiteten där man frihetsberövar folk, det ska man veta, säger Hans Brauer.
Mia Nässil och de andra brevskrivarna vände sig också till Ivo med sin kritik, i januari 2018. Ivo beslutade att inte utreda händelserna.
Åtta månader senare, i september, inkom en ny anmälan till Ivo som rör just brister på avdelning 86. Timmie Lundborg och Mia Nässil har aldrig träffat varandra. Men deras upplevelser av vården på denna avdelning är samstämmiga.
”Personalen verkade bry sig mycket mer om varandra än om sina patienter”, skriver Timmie Lundborg till Ivo.
I ett mejl berättar hon mer utförligt om personalens bemötande.
– De pratade knappt med oss och om vi var på rummen så kollade de inte till oss under dagarna.
– De syntes så sällan ute, de höll sig i personalrummen och skrattade och pratade mycket med varandra.
David har varit inlagd inom psykiatrin i Malmö många gånger de senaste åren. I början reagerade han starkt på de brister han såg och upplevde. Han skrev klagomål om bristande bemötande och nedsättande kommentarer från personalen.
– Cheferna sa att de skulle ta ett snack med personalen, men sedan blev det ingen uppföljning på vad som hänt. Det känns inte lönt att göra en anmälan.
Så. Han har vant sig. För inget händer ju när man klagar, konstaterar han krasst.
– Tyvärr. De som har legat inne länge blir… apatiska. De accepterar saker de inte borde acceptera.
– Hur jävligt det än är där inne så är man i beroendeställning.
Mia Nässil var inlagd på en psykiatrisk klinik för första gången.
Hon och Ingrid Lundberg började skriva sitt brev med klagomål inne på ett av patientrummen medan de ännu var inlagda på avdelning 86. Sedan de skrevs ut har de varit i kontakt med andra patienter, som inte orkar eller vågar berätta om sina erfarenheter av psykiatrin.
Mia Nässil har sedan hon skrevs ut varit i kontakt med andra patienter, som inte orkar eller vågar berätta om sina erfarenheter av psykiatrin. Här med hunden Scholesy.Bild: Peter Frennesson
– Jag vill ge stöd till alla som inte förmår berätta hur det är, säger Mia Nässil.
Ingrid Lundberg har känt den där rädslan. Nu är hon mer arg.
– I mig finns en väldigt stor ilska. Jag är starkt kritisk till en stängd dörr där människor står utanför och knackar och gråter. Man är så sårbar i den situationen.
David heter egentligen något annat.
Fakta

Här kan du få hjälp

Tveka inte att söka hjälp om du mår dåligt. Förutom till psykiatrin kan du vända dig hit:

Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60.

Bris - Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.

Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.

Jourhavande präst nås via 112.

Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.

Källa: 1177.se

Har du erfarenheter från psykiatrin i Malmö som patient, anhörig eller personal och vill ge ditt perspektiv på vården? Mejla Jessica Ziegerer eller Kristin Nord.

Så gjorde vi granskningen

HD och Sydsvenskan har gått igenom anmälningar till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, klagomål till patientnämnden samt avvikelserapporter som skrivs av personalen när det upptäcks brister i vården för slutenvårdsavdelningarna för vuxenpsykiatri i Malmö. Granskningen avgränsas till åren 2017 och 2018 samt avdelningarna 83, 84, 86, 87, 88, 89, psykiatriska akutmottagningen och Piva i Malmö.

Läs också Patienter skadar sig med farliga föremål – kontrollen brister