Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Michelle Obama talar inte ut

I dessa kaotiska Trumptider är Michelle Obama en viktig förebild. Men politiskt sett är hennes biografi en besvikelse, skriver Rakel Chukri.

"Jag kommer aldrig någonsin att kandidera till president", skriver Michelle Obama i biografin "Min historia" som släpptes samtidigt över hela världen i tisdags.Bild: Amanda Lucidon

Michelle Obama

BOKEN. Min historia. Översättning Manne Svensson. Forum.

Är Michelle Obama din idol? Äger du en en t-shirt med hennes talesätt: ”When they go low, we go high”? Botar du din Trumpångest med att titta på romantiska bilder på henne och maken Barack? Då ska du inte läsa hennes biografi ”Min historia”. Såvida du inte vill få din drömbild av den före detta presidentfrun krossad.
Jag talar självklart av egen erfarenhet. Sedan 2007, då Barack Obama kandiderade till president, har jag tänkt att Michelle Obama var den mer politiskt radikala i powerparet. Barack Obama fokuserade på färgblinda och hoppfulla budskap men Michelle Obama hade en mörkare, mer realistisk syn på USA. I ett valtal i februari 2008 sa hon, apropå makens växande supporterskara: ”För första gången i mitt vuxna liv är jag riktigt stolt över mitt land.”
Uttalandet var inte konstigt med tanke på att Michelle Obama växte upp i ett av Chicagos fattigaste områden. Hon hade känt segregationen in på bara huden. Usla skolor, polis­­‑trakasserier och hycklande politiker. Men konservativa medier beskrev Michelle Obama som en extremist som hatade USA och vita människor.
Hon tvingades göra avbön, förklarar hon i biografin. Makens kampanjstab hade inte råd att förknippas med en arg, svart hustru. Det måste ha varit förödmjukande. Hon var en framgångsrik yrkeskvinna men fick nu höra från makens rådgivare David Axelrod att hon behövde le oftare.
Händelsen, tror jag, påverkade henne på djupet. Liksom Hillary Clinton på sin tid, tvingades hon lägga band på sig i Vita huset. Hon förväntades vara kristen, glad och tacksam. Som first lady valde hon två harmlösa specialprojekt: att få fler krigsveteraner i arbete och bekämpa barnfetma. Hennes stolthet över projekten är enorm, men de står i stark kontrast till hennes yrkesliv där hon i flera år kämpade för att minska segregationen i Chicago.
Missförstå mig rätt. Obamaparets tid i Vita huset var revolutionerande och Michelle Obama undvek skickligt den klassiska rollen som ”välfriserad dockfru”. Hon var en smart och inspirerande svart kvinna som utstrålade enorm styrka. Mycket av det tillskriver hon den trygga uppväxten i en arbetarklassfamilj i Chicago. Boken bultar av kärlek till föräldrarna som slet för att barnen Michelle och Craig skulle kunna studera på elituniversitet.
Men trots öppenheten framstår Michelle Obama som ett mysterium efter 450 sidor.
I USA har ”Min historia” beskrivits som en ovanligt öppenhjärtig bok. Man har tagit fasta på att Michelle Obama avslöjar att hennes döttrar kom till via provrörsbefruktningar, att hon ville att maken skulle satsa på familjen i stället för politiken samt att de till slut behövde gå i parterapi. De skildringarna är nakna och ärliga. Det är också genuint rörande att läsa om hennes kärlek till maken. En natt, långt innan han blev politiker, upptäckte hon att han låg vaken. ”Vad tänker du på där borta?”, frågade hon. Han svarade: ”Äh. Jag tänkte bara på inkomstklyftorna.”
Michelle och Barack Obama gifte sig den 3 oktober 1992. De träffades några år tidigare på juristbyrån Sidley & Austin i Chicago där Michelle var mentor åt Barack.Bild: Courtesy of the Obama-Robinson Family
Men trots öppenheten framstår Michelle Obama som ett mysterium efter 450 sidor. Det finns något outtalat över samtliga berättelser. Hon ondgör sig över de vita elitsammanhangen i Washington samt kritiserar rasismen och de slappa vapenlagarna. Men hon föreslår aldrig radikala förändringar. Det bränner inte till ens när hon konstaterar att Donald Trumps rasistiska kampanj mot Barack Obama satte hennes familjs liv i fara.
Boken präglas av en paradox. Under uppväxten misstrodde hon politikernas vilja att minska den ekonomiska och rasmässiga segregationen. Den övertygelsen kan knappast ha förändrats av Barack Obamas åtta år vid makten. Men Michelle Obama tiger av lojalitet till maken.
Lika förtegen är hon om jämställdhetsfrågor. Hillary Clintons bok ”What happened” är till exempel fylld med feministiska brandtal, men Michelle Obama accepterar att hon i stort sett uppfostrade barnen ensam. I biografins mest provocerande avsnitt beskrivs hur hon i Chicago brukade gå till gymmet klockan 5 på morgonen så att hon skulle kunna vara hemma halv sju och väcka döttrarna. Det framställs som något positivt, att hon tog kontroll över sitt eget liv.
Det är tydligt att uppläxningen har satt djupa spår. Trots sin stjärnstatus håller sig Michelle Obama långt bort från barrikaderna. Men i en kort sekvens anas ett inre motstånd. Hon skriver, apropå den rasistiska stereotypen ”arga svarta kvinnor”, att det inte är konstigt att man vill höja rösten när ingen lyssnar på en. Hennes bok ”Min historia” har släppts i tre miljoner exemplar på 31 språk. Det finns folk som lyssnar på henne. Hon hade kunnat ryta ifrån. Men hon verkar vara mer mån om att vårda makens eftermäle, än att säga sitt hjärtas mening.
Gå till toppen