Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Cecily Brown imponerar på Louisiana

Hon är en målares målare som utforskar människans livsvillkor i sina fysiska och storskaliga verk. Christine Antaya ser Cecily Brown på Louisiana.

Cecily Brown, "All the nightmares came today", 2012Bild: Robert McKeever

Cecily Brown

KONST. Where, when, how often and with whom, Louisiana, t o m 10/3 19.

“Musikermusik” har en viss negativ klang, en beskrivning av tekniskt briljant musik som kan imponera på den invigda, men som för en lekman kan låta svår. En “målares målare” betecknar visserligen­ också en inspirationskälla, men förknippas inte med något blodfattigt, snarare tvärtom. När Manet såg Velázquez målningar i Madrid 1865 konstaterade han “C’est le peintre des peintres”, och sedan dess har epitetet kommit att förlänas otaliga konst­närer. Ett typexempel är Cecily­ Brown med sitt fysis­ka, storskaliga måleri.
Av de samtida målare som ställts ut i stora separat­utställningar på Louisiana de senaste åren – Peter Doig, Daniel Richter och Tal R – är Brown den första kvinnan, och på många sätt är detta en av de mer intressanta presentationerna, särskilt som introduktion av Browns konstnärskap för en skandinavisk publik. Liksom hos Tal R är sex ett uttalat tema, men inte som i den förras fall i form av urbana spår av kroppens kapitalisering, strippklubbar och bordeller. Browns människor i olika samman­flätningar och grader av abstraktion framstår istället som gestaltningar av människans livsvillkor. Ingen kan förneka att vi lever genom­ våra kroppar, tycks vara målningarnas refräng. I “Couple” (2004) flyter ett par i omfamning in i ett grönskande bladverk; den här samtidigheten är typisk för Brown som inte lyfter fram enskilda element utan låter figurationen falla sönder.
Cecily Brown, "Couple", 2004.Bild: Robert McKeever
Brown, som växte upp ochutbildade sig i London men är bosatt i New York sedan tjugo år tillbaka, har sagt att hon som barn fasci­nerades av föräldrarnas konstböcker, och smygtitta­de i Francis Baconkata­loger som om de var pornografi. Detta kan spåras särskilt i tidiga verk, en målning utan titel från 1997 för tankarna till en djur­orgie i helvetesmiljö. Tonvikten i utställningen ligger dock på de senaste femton åren, med både oljemålningar och teckningar. De senare ska inte förstås som förlagor, utan som en del av Browns totala estetik, som består av hopklipp från konsthistoriens giganter – El Greco, Hogarth och Degas är ett axplock – och även vår samtida bildvärld.
Utställningen kulminerar i premiärvisningen av titel­verket. Den enorma målningen sträcker sig över en hel vägg, en anstormning av färg. Förlagan är ett fotografi av en kvinna på stranden i Nice, omringad av ­poliser som tvingar henne att ta av sin burkini. Brown säger i katalogens intervju att det hon fann mest slående, förutom det faktum att kvinnors kroppar fortsätter vara föremål för kontroll, var passiviteten hos människorna på stranden runt om. I målningens simultana­ kraft av abstraktion och det föreställande anar man de där blickarna från sidan.
Cecily Brown, "Where, When, How Often and with Whom?", 2017Bild: Genevieve Hanson
Det kommer att finnas tvivel kring vad det är du tittar på – blod, en kind, ett hårsvall – men det kommer inte att finnas tvivel kring att det finns något där. Avklädda kroppar i en oljemålning kan vara tröttsamt, man har sett det förut, men det kan också vara oavbrutet intressant.
Gå till toppen