Malmö Operas iscensättning av Verdis ”La Traviata” är helt enkelt virtuos. Det gäller den överväldigande scenografiska gestaltningen med dess mångfald av teknikaliteter, det gäller den lysande rollbesättningen, det detaljrika orkesterspelet, den eleganta, skräckinjagande kostym- och sminkprakten, den raffinerade ljussättningen. Allt välgenomtänkt och realiserat med kunniga medarbetare. Allt går i lås.

Det är bara en sak som skaver: en ”La Traviata” lever inte på att vara virtuos. Verket har kvaliteter som fordrar lågmäldhet och intimitet, egenskaper som inte går att trolla bort med utanverk.

Nu är det märkliga att sådana kvaliteter inte alls kommer i skymundan, bara någon enstaka gång tycks detaljrikedomen och påfunden bokstavligen trängas och kivas på scenens skilda nivåer. Annars dominerar intrycket: operaregi på högsta nivå. Olivier Py och hans team kopplar ett magnifikt grepp om en känslig uppgift. Sentimentala tårars vällust har ju sin plats i Verdis musik. Den sträcker sig från pianissimofiness till brutala bleckplumpar. På förhand har det glunkats om aids i stället för lungsot och om inspiration från makabra mexikanska dödsriter. Långsökt, förvisso. Regi och scenografi frambesvärjer groteska och spektakulära karnevalsnöjen, där skarplysande karusellhjul snurrar. Åtta dansare från Tivoli fungerar som spelledare. Detta kolliderar med ett grymt jordiskt mysteriespel om kärlek och död. Och, hör och häpna, den sceniska integrationen bringas att fungera!

Kärlek och död. Framför allt död. Den firade kurtisanen Violetta i Paris schangtila salar (en maffig, himmelshög stålkonstruktion) har bokstavligen döden i hälarna redan i det känsliga, sötaktiga och svårmodiga orkesterförspelet. En spöklik, dödsblek dansare, Carlos Garcia, slingrar sig kring henne och formar hennes bild. En tvetydig figur men framför allt ett memento om bleka dödens minut.

Spöken dyker upp på alla nivåer – mastodontiska skelett, hanterade av en speciell, flink personalgrupp, ”scenografitekniska aktörer”. När Violetta skall skänka sin tillbedjare Alfredo en gåva och ett löfte ger hon honom inte en flyktig kamelia utan ettkranium.

Alfredo, Bülent Bezdüz, ger i sin tur henne obegränsad kärlek, han lägger sitt hjärta invid Violettas, snarast en yngling på livets tröskel, inte en lebeman som tröttnat på orgierna men kan dra runt ett par varv på sin blänkande mc. Han passar inte in i det patrask av vivörer med adelstitlar, som rafflar och köpslår på fåfängans marknad. Han är fortfarande fräsch – rösten glänser fint med blonda klanger, som kontrasterar mot hans fars konventionsstyrda befallningar – Davide Damiani demonstrerar en kompakt, auktoritär baryton som väcker respekt.

Men Violetta då? Patricia Petibon är inte bara en glimrande stjärnsopran med såväl koloratur som panik i strupen, hon skänker Violetta en existentiell eld som lyfter tolkningen till gripande konstnärlig höjd.

Lång väg att gå! Men Patricia Petibons Violetta, ”La traviata”, ”Den vilseförda”, lyser upp vägen mot sista aktens totala mörker och visar med en glimt av försoning att livets och dödens villkor är sammanflätade. Svag men offervillig i sin dödliga sjukdom -- stark i anden vill hon ändå föra sitt liv på sina egna villkor.