Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Ja, Skåne kan vara konstigt. Det är inte smickrande.

Liberalernas partiledare Jan Björklund valtalade på Lilla torg i Malmö, tillsammans med Frida Jansson (Luf) och Allan Widman (L).Bild: Johan Nilsson/TT
När en intern strid nu rasar inom Liberalerna är det ett länsförbund som står i händelsernas centrum:
Skåne.
Partiledaren Jan Björklund intervjuades i Aktuellt på tisdagskvällen. Där ställdes han inför ett jäsande skånskt missnöje, med Landskronas Torkild Strandberg (L) som talesperson. Kravet från Skånestyrelsen är att L varken sätter sig i eller släpper fram en S-ledd regering.
Björklund satte ned foten:
”Jag är inte beredd att så kategoriskt avfärda det.”
Liberalernas partiledare fortsätter, som väl är, på sin raka linje. Det är uteslutet med ett agerande som leder till att SD:s inflytande i politiken ökar. Samverkan över blockgränsen är däremot något som partiet öppnat för. Det kan betyda att alliansen samarbetar med Miljöpartiet – det alternativ som Annie Lööf (C) sedan förra veckan sonderar terrängen för – eller att L på något sätt samverkar med Socialdemokraterna.
”Jag är inte beredd att idag stänga ytterligare dörrar”, klargjorde Björklund i tv.
Klokt. De dörrar som redan smällts igen inför och under regeringsbildningsprocessen räcker.
Det finns bland Skånes liberaler en nervositet efter det skrala valresultatet på 5,49 procent. Fullt naturligt. Och utförsåkningen i opinionen tycks fortsätta. I Sifos barometer från i fredags fick partiet visserligen 4,9 procent, men i SVT/Novus mätning från samma dag noterades L för endast 3,7 procent. I onsdagens siffror från Aftonbladet/Inizio ligger L på 3,9 procent.
Självfallet våndas partiet inför risken att ställas inför ett extra val. Somliga liberalpartister är inte glada över det flaxiga intryck partiet kan ha gett när det häromveckan röstade nej till den statsministerkandidat som Liberalerna själva talade för i valrörelsen.
Men nog skulle det ge ett ännu flaxigare intryck att plötsligt överge det benhårda motstånd mot SD-inflytande som åtminstone partiledare Björklund konsekvent fört. Detta motstånd – grundat på en värderingsmässig motvilja mot rasism och populism och ett självklart försvar för en liberal samhällsutveckling – bör Liberalerna stå fast vid.
För Björklund har rätt. Grundproblemet är att valet förlorades. Alliansens 143 mandat är färre än de rödgrönas 144. Då återstår samarbete över blockgränsen för ett parti som ser att SD utgör ett större hot än S eller MP.
Valresultatet kan Jan Björklunds belackare inte gärna ifrågasätta. Inte heller om de kommer från Skåne.
Men inte bara Liberalerna har bekymmer i Skåne. Det har i högsta grad även Moderaterna.
”Jag vet att de kan vara konstiga”, sade Carl Bildt, M-ledare 1986–1999, i tv nyligen, och det var svårt att avgöra om han syftade på skåningar eller de situationer skåningarna försätter sig i.
M och SD i Staffanstorp har enats om ”en gemensam politisk inriktning för den kommande mandatperioden”. Detta trots att M på nationell nivå tar avstånd från SD-samarbeten på lokal och regional nivå såväl som i riksdagen. Partiledaren Ulf Kristersson tycks hittills inte ha varit villig att ta i med hårdare handskar mot de skånska frifräsarna än att konstatera att SD-samarbeten inte ingår i partiets policy.
Skåne gör sig bemärkt på fler sätt.
Skånska socialdemokrater har under många långa år varit rödare och radikalare än andra partidistrikt.
Centern i Skåne har en historia med inslag av främlingsfientlighet, minns Sven-Olle Olsson i Sjöbo. Skåne sticker också ut med ett starkare stöd till SD, både lokalt och nationellt, än resten av riket.
Varför är politiken i Skåne så ofta extrem? Det är frestande lätt att amatörpsykologisera, att vidlyftigt spekulera om arv efter den danska tiden före 1658, om en levande upprorsanda, om en landsbygd där storbönder och adligt styrda storgods dominerat över självägande småbönder, om en skånsk tradition av missnöjespartier, om avståndet till Stockholm.
Risken är att ”förklaringarna” förvillar mer än de förklarar.
Det räcker kanske att konstatera en sak. Att Skåne utmärker sig. Och det är inte alltid smickrande.
Gå till toppen