Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Friare än någonsin

Aleksa Lundbergs biografi är ett befriande exempel på att den som orkar definiera sig själv lyser av egen kraft, skriver Anna-Maria Sörberg.

Aleksa Lundberg är journalist, skådespelare och författare.Bild: Casia Bromberg

Aleksa Lundberg

BOKEN. Bögtjejen. Brombergs.

Medan Argentina gratuleras till ett historiskt och frihetligt steg – den 1 november folkbokfördes en argentinare som icke binär – förbereder sig USA för ett kliv mot slutet på ”könskaoset”. Ett lagförslag ska göra det möjligt att ogiltigförklara transpersoners byte av kön. Ett formellt befästande av tvåkönsnormen och kärnfamiljen som nationens fundament. En återgång till en strikt biologisk syn som ska ta landet bort från de idéer som fått visst inflytande över politikens 10-tal med feminism, postmoderna teorier och människors rätt att definiera sig som den man är eller känner sig som.
Steget kan verka långt mellan ett tråkigt svenskt undersökningsrum där en transperson efter år av möten med läkare och psykiatriker får sitt efterlängtade erkännande av att hon ”är” kvinna och den globala maktkamp där kön utgör slagfält. Men Aleksa Lundberg är på många sätt resultatet av den upplösning som Trump-administrationen nu vill sätta stopp för, hon är deras mardröm. En vild Kate Bornstein snarare än en bevarande Caitlyn Jenner.
Debattören, journalisten och skådespelerskan Aleksa Lundberg är nu också författare. I energisk, osentimental berättarform återger hon en barndom där en förstående farmor utgör en av få sköldar mot en våldsam far och skolgårdarnas utsatthet.
”Pojken som inte var som de andra” är inte ett okänt tema för en självbiografi. Det är inte heller där, snarare i skildringarna av det system av välvilliga, rättrådiga könsvakter och auktoriteter, som materialet bränner till. ”Jag tror dig när du säger att du är född i fel kropp”, säger könsutredaren Sten efter många möten och en kroppsundersökning i ett upplyst sjukhusrum. Men Aleksa Lundberg vägrar att stanna där. Hon vänder på blicken och inleder en mångfacetterad undersökning av kön utan slut.
Hon tar sig an feminism och transfrågor, ser motstridiga perspektiv och erbjuder en inblick i vad det innebär att vara 80-talisten som växt upp och kommit ut i ett land som berömmer sig för att vara ”det bästa för hbtq-personer”. Aleksa ser kön som en konstruktion såväl som ett biologiskt fenomen. Kön sitter i huvudet, i kroppen, i hormonerna, i alla de dagliga berättelser och möten som utgör vardag. Hon förstår dem som slåss för att kvinnor inte vill pressas in i roller som andra transsexuella kvinnor kan tyckas vilja ha tillgång till. Vi måste leva med dessa motstridigheter tillsammans, är hennes devis.
Hon testar sina fördomar om vad som är ”en riktig kvinna”, ser begränsningar i gränsdragningar, möter trans-essentialister och nya hierarkier utifrån vem som ”passerar väl eller inte”, betraktar en kommersialiserad gaykultur och trångsynta bögar och lesbiska och testar idén att ångra sitt ”könsbyte”. Det finns inget att komma hem till, det är förändringen, överskridandet, transitionen som ständig förflyttning i alla former och skepnader som är vägen.
Så många av oss kommer att gå ur tiden medan genuspoliser fortsätter köa vid tjej- eller killtoan för att rätta in människor i leden. Aleksa Lundbergs biografi är ett befriande exempel på att den som orkar definiera sig själv också bortanför institutioner och lagstiftning lyser av egen kraft och är kanske mer fri än någonsin.
I en podd formulerade Aleksa Lundberg nyligen frågan: ”Kan människan komma till en punkt där vi inte behöver könskorrigeringar, eller kommer vi alltid att vara beroende av biologin för att kunna bli de vi vill?” Det är modigt att plädera för sökandet, för komplexa frågeställningar, i en tid av ökad polarisering och nyväckt könskonservatism.
Gå till toppen