Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Suspiria: Splatterdans på häxskolan

Luca Guadagninos nya version av Dario Argentos kultklassiker från 1977 är ambitiös men ojämn, tycker Mattias Oscarsson.

Dakota Johnson, i mitten, spelar huvudrollen i Luca Guadagninos nya version av Dario Argentos kultklassiker från 1977.Bild: Alessio Bolzoni/Amazon Studios

Suspiria

BIO. SKRÄCKDRAMA. USA/Italien. Regi: Luca Guadagnino. Med: Dakota Johnson, Tilda Swinton, Mia Goth, Angela Winkler. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.32.

Patriarkatet. Det har varit ett väldigt tjat om patriarkatet. Låt oss skärskåda matriarkatet istället.
Det tycks vara tanken bakom Luca Guadagninos nya version av Dario Argentos kultfilm "Suspiria". Det är ett djärvt steg i en ny riktning, skräckfilm, för den italienske regissören som senast blev sönderkramad för sitt mästerliga homosexuella kärleksdrama "Call me by your name". "Suspiria" har också polariserat den internationella kritikerkåren. Vissa ser den som ett feministiskt inlägg, andra som ett misogynt.
Originalfilmen från 1977, på svenska döpt till "Flykten från helvetet", handlar om en ung amerikanska, Suzy, som kommer till en dansskola för kvinnor i sydtyska Freiburg. Eleverna dör och försvinner under mystiska omständigheter. Så småningom avslöjas det att lärarna är häxor som är underställda en flera hundra år gammal häxmästarinna, Mater Suspiriorum ("Suckarnas moder"), ett förruttnat vrak som håller sig gömt i ett av dansskolans många lönnrum. Argento baserade filmen löst på en berättelse i Thomas de Quinceys "Suspiria de Profundis" (1845).
Argentos film är en färgexplosion i Technicolor, där dansskolans fantasifulla inredning lyser i renaste primärfärger – vilket ger filmen en stiliserad och overklig inramning, som vore allt en ond saga, en värld Suzy ramlat ner till genom ett kaninhål ("Alice i Underlandet" var en av inspirationskällorna till filmen). Dessutom är den rappt berättad; bara efter några minuter sprutar teaterblodet. Tjusigt paketerad underhållning, gjord för att framkalla skrämselhicka i biosalongen.
Guadagnino gör smart nog tvärtom; det här är en "Suspiria" filtrerad genom Fassbinder. Skelettet av originalfilmen finns kvar, men handlingen är förlagd till ett grått, trist och höstligt Västberlin år 1977. Det dröjer tre kvart innan någon dör, och filmen är drygt en timme längre än originalet. Regissören vill inte kalla sin film för en remake utan ser den istället som en hommage.
Manusförfattaren David Kajganich ger amerikanskan Susie (Dakota Johnson) en ny bakgrundshistoria: uppvuxen i en sträng mennonitfamilj i Ohio, med en förtryckande moder. Susie blir nu någon på flykt från en sekt, som snärjs i en ny sekt. Berättelsen placeras också, till skillnad från förlagan, i en tydlig historisk kontext. Som ett ständigt bakgrundsbrus ligger attentaten från vänsterterroristerna Röda armé-fraktionen (RAF), och en av danseleverna flyr från elevhemmet för att ansluta sig till deras kamp. Det är alltså mycket en film om slutna sällskap, där makten lätt korrumperar.
Redan från start står det klart att lärarinnorna är häxor. De drillar sina elever med järnhand, på och utanför dansgolvet, och styr även deras nattliga mardrömmar. I spetsen står imposanta Madame Blanc, som Tilda Swinton ger en touch av den verkliga koreografen Pina Bausch. Swinton, sminkad till man, gör även rollen som den rationelle psykoterapeuten Dr Klemperer som vägrar att tro på pratet om att det förekommer häxerier på skolan, men ändå snärjs av trollpackorna. Klemperer plågas av samvetskval från kriget då han som tyst vittne till nazismen inte gjorde mer för att rädda sin fru.
Generationsmotsättningar var en tydlig undertext i Argentos original – åldrade matriarker som vill förtrycka och suga ut ungdom och skönhet ur sina adepter – men här ges konflikten en politisk dimension genom kopplingarna till RAF som gjorde upp med sin nazianfrätta föräldrageneration. Susies berättelse blir mot denna fond en berättelse om kvinnlig frigörelse, där hon går från äppelkäckt naiv till en upplyst kvinna som genom dansen hittar kraft att gå till storms mot falska kvinnliga förebilder och också genomföra ett modersmord. Johnson lyckas med små medel göra sin rollfigur till en ambivalent antihjältinna.
På alla sätt är Guadagninos ett mer mångtydigt och ambitiöst verk än originalet, definitivt mer arthouse än skräckfilm. Men är filmen otäck då? Kanske inte för den luttrade skräckentusiasten precis, men det har rapporterats att många lämnat salongerna under den första dödsscenen, där offret begår ett slags danssjälvmord – en elegant exercis i body horror som hade applåderats av Cronenberg. Den avslutande häxsabbaten som utmynnar i groteskerier och splatter är däremot så explicit att den blir ofrivilligt komisk, ett stycke skräckelkitsch som skär sig med tonen i resten av filmen.
"Suspiria" är en ojämn film, för lång (2.32) och med lite för många teman – alla kopplingar till Jung och Freud hade varit värd en egen text. Men här finns mycket att tugga på, och det är en fröjd att se Swinton i en enastående dubbelprestation, likväl som resten av häxkollektivet bestående av namnkunniga kvinnliga veteraner från europeisk konstfilm: bland andra Angela Winkler, Ingrid Caven, Renée Soutendijk och Sylvie Testud. Ett förtrollande skådespelarmatriarkat.
Läs alla artiklar om: Filmhelgen v 47
Gå till toppen