Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann-Sofi Ljung Svensson: Siri blir aldrig riktigt fri

Ann-Sofi Ljung Svensson ser en lysande Anna Wallander gästspela som Siri von Essen på Intiman.

Anna Wallander gästspelar som Siri von Essen i "En dåres försvarstal" på Intiman.

En dåres försvarstal

Av Anna Wallander, Therese Bergmann och Johan Melin. Gästspel från Strindbergs Intima Teater. Spelas på Intiman, Malmö t o m fredag 23/11.

Nåja, vad är väl ett äktenskap..? Det kan vara dötrist och långtråkigt och alldeles … alldeles förskräckligt.
På Intiman i Malmö gästspelar tisdag till fredag denna vecka Anna Wallander med sin monolog "En dåres försvarstal", där vi får möta en av kombattanterna i förrförra århundradets kärlekssaga – eller snarare kärlekskrig – mellan August Strindberg och Siri von Essen. Wallander har åtagit sig att föra Siris talan i den rättegångsliknande föreställningen som också fått underrubriken ”En vansinnig kvinnas bekännelse”. Det handlar med andra ord om ett svar på Strindbergs eget litterära försvarstal från 1893. Den en timme långa monologen, med manus av Wallander, Therese Bergmann och Johan Melin, hade i våras premiär på Intima teatern i Stockholm, där Wallander sedan 2017 är teaterchef.
Wallander har tidigare spelat Snövit i Teater Galeasens uppsättning av Elfriede Jelineks "Prinsessdramer". Nu har hon skapat en egen inverterad Askungesaga om Siri von Essen, som gör allt för att bli kvitt prinsen och hans envälde. I monologens starkaste scen står den nästan helt avklädda Siri i häktningscellen och blickar upp mot sin åklagare: ”Jag vill att han på något underligt sätt försvinner. Så att jag blir fri.” Hon, skådepelaren Siri, har av författaren August – den egentlige åklagaren – tilldelats en roll hon inte vill ha: hustrun, modern. Hennes brott är att inte ha fogat sig i detta, utan att ha gjort sig skyldig till moraliskt ifrågasatta utbrytningsförsök: sex, alkohol, allmän vårdslöshet. Men åklagaren är också eftervärlden, och Siri utbrister: ”Jag tror inte ni har något på mig. Ni har bara läst hans bok.”
Föreställningen är tät och intensiv. Anna Wallander agerar på topp. När hon låter Siri också ikläda sig rollen som den unge, mycket förälskade och erotiskt fixerade August blir han kväljande påtaglig. Han knäböjer som prinsen för sin äntligen funna Askunge, smeker hennes skor, kysser hennes fötter och blir allt ivrigare. Till slut krälar han, skofetischisten August Strindberg, på golvet och slukar i extas hennes italienska handsydda skor. Wallanders knutna näve i svalget får det att gå som en våg av vämjelse genom kroppen. Det är lysande.
Men hur slutar då denna till rättegång förklädda saga? Siri gör sig givetvis fri, det vet vi. Hon vill ju – som hon uttrycker på scenen – ”äga sin sanning, sin frihet”.
Men det gör hon tyvärr inte. Siri von Essen, kvinnan av kött och blod, är dömd till att förbli en litterär figur. Hon blir i Wallanders monolog iklädd en roll som hon inte har någon makt över. Hennes offentliga försvarare, Anna Wallander, är manusförfattaren som lägger orden i hennes mun. Det är inte första gången. Förutom Strindbergs egna uttolkningar av sin hustrus karaktär har PO Enquist i skådespelet "Tribadernas natt" och Lena Einhorn i sin roman "Siri" gjort samma sak. Det kan synas vara ett hårt och ironiskt öde för en kvinna vars största brott i sin samtid var att hon drömde om att få välja sina egna roller – på scenen och i livet.
Gå till toppen